Diskurs

Från Wikiversity
Hoppa till: navigering, sök

Diskursbegreppet[redigera]

Diskursbegreppet används inom en rad olika discipliner där förståelsen av begreppet är mycket skiftande. Linell belyser två motpoler i förståelsen av diskurs i termer av monologism och dialogism (2967:6-7) där mononlogism grundar sig i en syn på språket som struktur och system eller i Saussures uppdelning av språk i langue och parole. Vidare, bygger denna språkförståelse på att språket är något som finns i individen, vilket gör det möjligt att tala om individuell kompetens oberoende av kontext. Diskursen är i detta synsätt sekundär till strukturen, dvs. diskursen är där strukturen och den individuella kompetensen omsätts i handling. Således ses språkliga yttranden i en diskurs som omsättningen eller uttryck för de syntaktiska och semantiska representationer som en individ besitter. Individens yttranden i diskursen blir således ett uttryck för individens intentioner, vilka påverkas av sociala faktorer såsom kön, utbildning, ålder etc. Dialogism, å andra sidan, ser inte diskurs som sekundärt till strukturen utan betonar istället det ömsesidiga beroendet mellan dem. Individer, kultur, ”sociala faktorer” föregår inte interaktionen utan förhandlas i den. Kön är således inte något som existerar före interaktionen och påverkar den utan istället något som förhandlas och parterna i interaktionen i en viss kontext. Interaktionen är således inte ett utbyte som sker mellan individer utan det blir istället relevant att prata om individer i dialog med partners och kontexter (Linell 1998:8, Linell 2005:9).

Denna spänning mellan språket som struktur och språket som funktion är central i språkvetenskap och återfinns i flera grundböcker kring samtal- och diskursanalys. Catrin Norrby skriver i boken Samtalsanalys att i en strukturell beskrivning av diskurs, definieras denna som språk över sats- eller meningsnivå., vilket till stor del kan likställas med textbegreppet. Vid en diskursanalys bryter man ner diskursen i mindre enheter för att studera hur de förhåller sig till varandra och bygger upp en struktur d.v.s. diskursen (Norrby 2004:23-24). Utifrån detta perspektiv är de således språket som form som står i fokus, medan språkets funktion i interaktionen mellan människor inte förs in i analysen. En funktionell beskrivning av diskursanalys innefattar en istället en analys av språket i användning där diskursen kan definieras som interaktionen mellan människor. En funktionell diskursanalys kan både vara av deduktiv karaktär där man utifrån en teori om språkfunktioner analyserar ett material liksom induktiv där man istället utifrån en förståelse av språket och dess funktioner som föränderligt och kontextberoende (Norrby 2004:27-28).

Norrby menar vidare att i det strukturella perspektivet som beskrivits är texter som studeras medan det i ett funktionellt perspektiv är interaktionen, det talade språket, som står i fokus. Vidare, argumenterar Norrby även för en uppdelning där diskurs används för talat språk och text för skrivet språk (Norrby 2004:29). En definition av diskurs som funktion återfinns i Winther Jørgensen & Phillips som menar att diskurs kan definieras som ett bestämt sätt att tala om och förstå världen (2000:7). Jag finner denna uppdelning problematisk dels för att skrivet och talat språk ständigt påverkar varandra men framförallt för att interaktion inte kan begränsas till det talde språket. Fairclough använder begreppet intertextualitet för att beskriva hur text (både talat och skrivet språk) aldrig existerar isolerat utan alltid förhåller sig till tidigare och framtida texter (Fairclough 1992). Även om Linell argumenterar för att talat och skrivit språk bör ses som till viss skilda från varandra, måste båda ses som interaktion i socialt konstituerade praktiker (2005:32, 35) Gee utvidgar diskursbegreppet ytterligare då han menar att inkludera kroppsspråk, symboler, interaktion, värderingar, känslor och olika artefakter i diskursbegreppet. Han menar att diskurser handlar om att göra olika identiteter och aktiviteter och i detta görande krävs mer än enbart språk för att erkännas (Gee 2005:7, 27). Detta vidgade fokus på interaktion som inte enbart det talade språket utan hela den kommunikativa handlingen kan även ses som i form av kommunikativt projekt (Linell 2005:9).

Jenny Rosén Gomez 08.04.07

Litteratur[redigera]

Fairclough, Norman 1992. Discourse and social change. Cambridge: Polity.

Gee, James Paul 2005. An introduction to discourse analysis : theory and method. New York: Routledge

Linell, Per 1998. Approaching Dialogue: Talk, Interaction and Contexts in Dialogical Perspectives. Amsterdam: John Benjamin.

Linell, Per 2005. The Written Language Bias in Linguistics. Its nature, origins and transformations. Routledge Advances in Communication and Lingvistic theory. London: Routledge.

Norrby, Catrin 1996. Samtalsanalys : så gör vi när vi pratar med varandra. Lund: Studentlitteratur

Winther Jørgensen, Marianne & Phillips, Louise 2000. Diskursanalys som teori och metod. Lund : Studentlitteratur