Iggers och historiografin
Liksom många andra begrepp inom historieskrivningen är historism ett begrepp där definitionerna kan variera.
När Georg G. Iggers använder begreppet Classical Historicism beskriver det den generella historieskrivningen i Tyskland efter Ranke under senare hälften av 1800-talet. Denna historieskrivning var påverkad av Rankes ”förvetenskapligande” av historieskrivningen, av de samtida idéströmningarna t.ex. nationalismen, samt av den litterära traditionen, och skulle med moderna termer kunna beskrivas som en form av ”kommunitaristisk historieskrivning”.
I Dictionary of the History of Ideas har Iggers skrivit artikeln om Historicism, där han ägnar åtta sidor åt att definiera begreppet, enbart omfånget på artikeln visar på begreppets komplexitet. Efter att ha gått igenom begreppets historia och nyanser via t.ex. Feuerbach, Prantl och Troeltsch, erbjuder oss Iggers följande sammanfattning: ” an outlook on the world (Weltanschauung) which recognizes the historical character of all human existence but views history not as an integrated system but as a scene in which a diversity of human wills express themselves. Historicism has come to be understood not only as an idea but also as an intellectual and scholarly movement which dominated historical, social, and humanistic studies in nineteenth-century Germany.”[1] Enligt Iggers var det för den Klassiska Historismen givet att studera historien utifrån utgångspunkten att staten var överordnad alla andra aspekter av samhället och kulturen.
I Historiography in the Twentieth Century[2] sammanfattar Iggers begreppet sålunda: “Historicism was more than a theory of history. It involved a total philosophy of life, a unique combination of a conception of science, specifically of the human or cultural sciences, and a conception of the political and social order.” Iggers påpekar även att en viktig premiss inom historismen är insikten om att historien är väsensskild från nuet.
Krisen för the Classical Historicism uppstod enligt Iggers redan på slutet av 1800-talet, iom att kraven anfördes på att infoga kulturella och sociala faktorer i historieskrivningen, på ett annat sätt än tidigare. Iggers understryker dock att detta ifrågasättande av historismen aldrig har satt de två grundläggande förutsättningarna att historia är ett akademiskt ämne och att detta ämne är en vetenskap (science) i fråga. Denna ”kris” förstärktes efter Första Världskriget, då den skola växte sig starkare som hävdar att det enbart existerar subjektiva sanningar. Iggers definierar krisen kortfattat så här: ” the deep uncertainty regarding the value of Western historical traditions and the possibility of objective historical knowledge. [3]
Den nya kultursyn som introducerades på början av 1900-talet som beskrev kultur snarare som en civilisations livsstil än något som är begränsat till de sköna konsterna, påverkade samhällsvetenskapen, och bidrog till att forma sociologin. (Tore Frängsmyr gör i Svensk Idéhistoria del II s. 368 en längre utläggning kring kulturbegreppets utveckling under 1900-talet som han avslutar med att konstatera ”Kultur kan betyda nästan vad som helst i våra dagar”, och han betonar, liksom Iggers, att det är av vikt för den idéhistoriska förståelsen att känna till kulturbegreppets utveckling, för att kunna följa den moderna utvecklingen inom vetenskapshistorie- och historieskrivningen) Den framväxande sociologin och socialantropologin kom att ha inflytande på historieskrivningen. Industrialiseringen och utvidgandet av demokratin bidrog också till nya idéer kring historisk utveckling, och hur denna ska studeras.
Iggers tar upp den franska Annales-skolan som ett exempel på hur historieskrivningen förändrades av samhällsvetenskapen. De franska historikernas breda vetenskapliga utbildning (i förhållande till de tyska) nämns som en orsak till att det uppstod skiljaktigheter i historieskrivningen. Annales-historikerna studerade historia ur ett tvärvetenskapligt perspektiv, där de samhällsvetenskapliga disciplinerna sociologi,kulturgeografi och psykologi t.ex. integrerades i historieskrivningen. I denna nya historiesyn ingick även att man ställde sig kritisk till den optimistiska historiesyn som t.ex. Ranke representerat. ”With the abandonment of the concept of linear time, the confidence in progress and with it the faith in the superiority of Western culture also break down…Moreover, historical narrative must find new forms of expression under these new conditions” skriver Iggers. [4]
I Tyskland, menar Iggers, var det svårare för historikerna att gå från att ha skrivit “statens historia” till att skriva “samhällets historia”. Han hänför detta till Tysklands mycket speciella politiska utveckling under första hälften av 1900-talet, och den mycket starka tradition som existerade inom historieskrivningen i Tyskland. Den första generationen socialhistoriker kom i Tyskland först på 1960-talet, då användandet av de samhällsvetenskapliga disciplinerna kunde hjälpa historikerna att behandla, och förstå, den politiska utvecklingen i Tyskland under 30- och 40-talen. (Här kan man göra kopplingar till Peter Gay’s Weimarkulturen, där Gay försöker skildra, och förstå, Weimarepubliken ur ett psykoanalytiskt perspektiv)
En stor skillnad, enligt Iggers, mellan den franska och tyska samhällsvetenskapligt influerade historieskrivningen är att medan tyska historiker främst använt den för att första den moderna tyska historien, så har Annales-historikerna främst riktat in sig på den förmoderna historien. . När det gäller Marxist Historical Science påpekar Iggers att det i samtliga kommunistiska stater sattes statliga riktlinjer för historieskrivningen, och att dessa skiljde sig åt men samtidigt byggde alla på Marx historiematerialism. Detta innebär att det i den marxistiska historieskrivningen, oftast, finns ett inneboende politiskt syfte. Historiematerialismen hävdar att produktionsförhållandena är den styrande drivkraften bakom den historiska utvecklingen. Detta innebär att historieskrivningen tar stor hänsyn till socio-ekonomiska förhållanden.
Då klasskampen står i centrum för den marxistiska historieskrivningen, var det naturligt för denna att använda sig av vissa samhällsvetenskapliga teorier och discipliner i historieforskningen, Iggers tar som exempel upp att man var intresserad av den materiella kulturen. I stort var dock den marxistiska historieskrivningen en elitistisk historieskrivning, som i mycket byggda på den klassiska historismens fokus på statens och organisationernas historia. Först efter Sovjets fall kunde historieskrivningen i marxistisk tradition bli en ”fri vetenskap”.
Sammanfattningsvis kan man säga att samhällsvetenskapens utmaning av historieskrivningen var en utmaning mot en äldre form av historism, en antikvarisk historieskrivning, som bidrog till att bredda det historiska perspektivet, och även ställa nya frågor kring hur man kan skriva historia.
Det kan vara svårt att i vissa avseenden skilja historia och samhällsvetenskap åt. Exakt var går gränsen mellan ”samtidshistoria” och samhällsvetenskap? Om man tolkar det så att samhällsvetenskapens utmaning var att lyfta historien ur det rena ”wie es gewesen”-beskrivandet till att sätta in historien i en social-, kulturell- eller rentav psykologisk kontext, så kan man hävda att denna utmaning har bidragit till att addera till historieskrivningens syfte.
En annan utmaning historieskrivningen har fått anta under 1900-talet kommer från de s.k. postmodernisterna (Iggers påpekar att många av dessa själva skulle ta avstånd från denna benämning). Enligt Iggers bestod postmodernismens företrädares utmaning främst i att ”question the distinction between facts and fiction, history and poetry. They viewed history as having no reference to reality outside of it’s texts”. Iggers hävdar vidare att denna utmaning dock var mer teoretisk än omsatt i praktiken. [5]
Denna tolkning innebär att Iggers kan se den postmodernistiska utmaningen som i stora drag positiv, då den bidragit till t.ex. en givande teoretisk diskussion kring objektiviteten i historieskrivningen och en utveckling av synen på historieskrivningens stilistik samtidigt som de postmoderna historikerna enligt Iggers ”continue to work conscientiously and critically with sources”.[6] Detta har i sin tur enligt Iggers lett till ”a diversification of approaches and often to an increase in scholarly sophistication”. Iggers menar alltså att man kan vara objektivt kritisk till objektivitetens existens.