Kultur är vad man ser med – inte vad man ser

”	Kultur är vad man ser med – inte vad man ser	„
— Unni Wikkan 2004:2

”	Intersektionalitet tillhandahåller en teoretisk ram för att analysera hur makt konstitueras utifrån socialt konstruerade skillnader som är inbäddade i varandra och som förändras i skilda rumsliga och historiska sammanhang. Ett sådant perspektiv skiljer sig från tidigare försök som ledde till en mekanisk förståelse av kön, klass och etnicitet där individernas position bestäms av summan av överordning och underordningsstrukturer. Idén om intersektionalitet tar sin utgångspunkt i en förståelse av makt som en multidimensionell konstruktion där kön- klass och ras/etncitetet är konstituerande principer. Ojämlikhetens materiella bas är given utifrån de olika positioner som människorna har i var och en av dessa maktstrukturer, Intersektionalitetsperspektivet synliggör hur dessa olika positioner konstituerar varandra. Detta är en process som sker simultant i tid och rum. Det finns inga sociala positioner som inte konstrueras utifrån klass, kön och ras/etniska assymmetrier.	„
— Red. De los Reyes, Molina och Mulinari, s. 25, 2005

Inledning

Så här skriver författarna i ovanstående citat i boken Maktens (o)lika förklädnader, förklaringar till hur vi ska förstå begreppet intersektionalitet. Detta begrepp har jag försökt kontextualisera, analysera och förstå inom ramen för kursen Kommunikation, Identitet i institutionella arenor,(KOIIA, I) eftersom begreppet intersektionalitet har förekommit i så många olika skepnader i vår kurs. Dels har vi diskuterat och använt begreppet i frågor som handlar om förhållandet språk – identitet men också om hur de sociala relationerna kring klass, kön, ras och etnicitet förhåller sig till varandra. Begreppet intersektionalitet spänner således över stora områden men utgångspunkten med att använda det som analysverktyg blir ändå en möjlighet att förstå hur olika konstruktioner av kön- klass-etnicitet och ras skapas. Men främst är förståelsen av intersektionalitet ett perspektiv som speglar de olika underordningar av maktstrukturer som påverkar olika sociala konstruktioner som klass, kön, språk och identitetsfrågor. Utgångspunkten med användandet av begreppet blir alltså att se bortom de statiska uppdelningarna mellan olika kategorier, d v s att gå ifrån de reducerande bilder av objektifieringar, generaliseringar och anonymisering som ofta är förekommande när diskussionen om kön, klass, identitet och språkfrågor blir föremål för diskussion i det offentliga rummet.

Utifrån många delar i denna multidimensionella beskrivning av maktstrukturer så som författarna ger i boken Maktens (o)lika förklädnader kan man således se att det finns en inbördes relation mellan kön, klass, identitets- och språkfrågor som på olika sätt påverkar varandra. I detta pm försöker jag därför göra en kort analys vad litteraturen har visat när dessa olika sociala konstruktioner blir till mekanismer i ett politiskt spel som försiggår mellan olika ideologier. Urvalet från de böcker som har ingått i min litteraturanalys har alltså alla på olika sätt berört begreppet Intersektionalitet. Så i korta svepande drag försöker jag här belysa och återspegla begreppets innebörd så som olika författare ger sin definition på i det som faller inom ramen för hur de ser på intersektionalitet som analysverktyg inom de ämnesområden de fokuserar sig på.

Kulturterrorismen – En uppgörelse med tanken om kulturell renhet

Så lyder titeln på Thomas Hylland Eriksens pamflett i vilken han ger en kritik på vår tids syn på kulturell renhet och etnisk nationalism. Boken ger i många avseenden en skarpsynt kritik på den ideologi som länge präglat vår förståelse av kultur, nationalism och migration. Eriksen uttalar sig på många sätt i boken som tydligt visar hur på vi förstår kultur, språk och identitet. I boken utgår Eriksen från att problematisera den allmängiltiga definitionen på kultur som han menar i grunden görs till politik. Han menar att vi ofta uppfattar kultur vara ett ting som tillhör ett folk – något som har fysiska gränser och som därmed kan bygga upp kulturskillnader och indela oss i olika grupp- och kulturtillhörigheter. Historieskrivningen om olika folkgrupper är exempel på hur vi folkloriserar begreppet kultur. Vad Eriksen följaktligen vill säga med att kultur blir till en politisk angelägenhet menar han i själva verket inte är objektiva kulturskillnader i sig som skapar konflikter utan det är snarare våra ideologiska konstruktioner. På den politiska dagordningen är det exempelvis viktigt att framhålla att vi har kulturella särdrag och olikheter mellan grupper eftersom detta skulle ge, visar han på, en generell men hegemonisk förståelse av vad kulturell identitet är. Om man fastställer en kulturell identitet blir det som Eriksen också vill problematisera en statisk, schablonartad och etnisk uppdelning mellan olika grupper där skillnader görs på sådana generella objektiva kulturskillnader som språk, religion, härkomst och utseende. Historieskrivningen om olika kulturskillnader blir av den anledningen också selektiv och ideologisk eftersom den visar sig vara en produkt av nutidens önskningar, menar Eriksen. Således sätter de kulturella skillnaderna inte bara upp gränser utan det ger även grupper i samhället riktningar för hur och vad vi ska orientera oss mot och då inte bara inom våra nationella gränser utan även inom de mindre samhällena vi verkar och lever i. Så här skriver Eriksen om gränser och grupper (s. 24): Problemet med varje gemenskap är att inte alla kan vara med: Gemenskapen är alltså tvungen att vara avgränsad utåt, och det är nödvändigt att definiera en inträdesbiljett. .

Och varför det är viktigt att problematisera på hur dessa kulturskillnader görs mellan olika grupper och vilka som bestämmer dessa samt vilka kriterier som gäller för bestämmande av gränser och grupper säger vidare Eriksen på följande sätt (s. 24):

Alla grupper avgränsar sig, men det finns många olika svar på frågan om vad som utgör en grupp, och det finns många sätt att avgränsa sig på. En grupp kan vara en yrkesgrupp, en könsgrupp (kvinnorörelsen), en gemenskap baserad på politiska idéer, eller släktskap, eller en grupp baserad på en abstrakt föreställning om gemensamt ursprung och gemensam kultur (en nation eller etnisk grupp). Det står alltså inte skrivet i stjärnorna att nationer och etniska grupper är ”mer objektiva” än andra, och det är heller ingen historisk nödvändighet att nostalgiska föreställningar om hela eller rena kulturer med långa sammanhängande historier skulle dominera över hela världen. En tendens som präglar vår tid är likafullt att vilket som helst politiskt projekt får starkare gehör om det kan presentera sig som en kamp för kulturella rättigheter, för ett folks rättigheter.

Både historieskrivningen och vår tids uppfattning om kultur som ett objektifierat ”ting” blir således av våra gränssättningar mellan olika grupper inte bara rättvisenormerande och värderande utan också tveeggad. Dels handlar det om att ge minoriteter och andra främmande folkslag rättigheten till att bevara sina seder, språk och traditioner, samtidigt som alla inte får vara med i gemenskapen och spela i samma division. Eriksen förtydligar detta genom att bland annat lyfta fram varför åtskiljandet mellan olika grupper blir viktig och menar att den bygger på olika strukturella skillnader som ”medfödd över- och underlägsenhet” och syftar då på hur bemötandet av personers moraliska handlingar kan se ut på sådant sätt genom att exempelvis kalla detta vara ”deras kultur”. Detta menar Eriksen implicit framtvingar en syn på människor vara underlägsen någon annan på grund av deras främmande härkomst. Han menar då att vi både sätter normer samtidigt som vi romantiserar olika grupper (ex invandrarkulturer) genom att förklara detta vara ”deras kultur”. Vad innebär exempelvis denna gränssättning och avståndstagande från andra kulturella grupper? Jo, konsekvensen av en sådan uppfattning har gett näring åt en flerkulturell ideologi som bland annat visar på, som Eriksen menar (s.30): Den flerkulturella ideologin är alltså tveeggad. Å ena sidan tillåter den folk att vara olika. Å andra sidan gör den det omöjligt för dem att få jämlik behandling.

Samtidigt som man försöker ge sken av att man visar en form av ”acceptans” av olika gruppers definition på ”sin” kultur urskiljer man på så sätt ändå gruppen från majoritetskulturen genom att markera för ”andra” vilken kultur som egentligen är den ”rätta”. Majoritetskulturen får i ett sådant läge en överordnad maktposition gentemot andra kulturer genom att man indirekt exkluderar dem. Detta kan se ut på följande sätt (s.30):

”

Många medlemmar av minoriteter skulle föredra att inte ständigt gå omkring som minoritetsmedlemmar, men i samhällen som präglas av kulturrelativism och flerkulturell ideologi får de oavbrutet höra att de har en kultur och en tradition, och då får varsågoda vara stolta över den!

„

Den från samhället sett förutbestämda kategoriseringar av olika kulturer skapar på samma gång en paradoxal situation för minoritetsmedlemmar. Dels är identitetsbilden av kulturtillhörighet förutbestämd samtidigt som grupptillhörighet är situationsbetingad och relationell. Detta innebär att på samma gång som den enskilde individen har en identitetsbild som ”den andra” kan han/hon på samma gång ha en flytande kulturell identitet eftersom skapandet av identitet är beroende av situationen och på vem han eller hon jämför sig med. Så på samma gång som vi på ideologiska grunder utformar vissa indelningar av olika grupper sker det inbördes hos olika individer flytande gränssättningar på hur och vem man vill vara.

Gråzoner

Eriksen visar tydligt i sin bok att vi har behov att klassificera oss och indela oss i grupper och vårt behov av klassificering hör ihop med vår uppfattning om att kulturen är odelbar och hel och något som vi har och kan placera på bestämda platser eller i särskilda små samhällen av olika kulturgrupper. Men om detta går utanför normen får vi problem, menar han. Exempel på detta har han visat på genom att lyfta fram ”problemet” med att leva i två kulturer. Offentligheten menar han avkräver dem en kulturell identitet, men det förhåller sig ändå så att det måste vara upp till den enskilde att avgöra om han eller hon vill sluta upp kring en kultur eller låta bli. Jag citerar (s. 67): […] …..det är hög tid att politiken frigörs från föreställningar om kulturella gemenskaper. I dag är det viktigare än någonsin att utveckla identiteter som bygger på olikheter och inte på likheter.

För det är självklart att alla människor har rätt att tillhöra en tradition, men ingen tradition har rätt att bestämma över människor. Rätten till en nationalitet, som är upptagna i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, borde också inkludera rätten till att slippa.

Vilka tolkningar kan man göra från Eriksens resonemang med utgångspunkt från intersektionalitet som analysverktyg när han diskuterar kultur, grupptillhörighet och den enskildes val av kulturtillhörighet? Vad menar Eriksen i sina beskrivningar om våra ideologier om kultur och kulturell identitet? Som jag förstår min läsning av Eriksen försöker han återspegla hur präglade vi är och blir av den överordnande uppdelningen på gränssättningarna mellan olika samhällsgrupper. Den inte bara påverkar vår världsbild i en ytterst traditionell och historisk bild av vi och de andra. Vi blir också fångna i ett Vi och dom-tänkande av den orsaken av att vi ser det vara nödvändigt. Vi ser alltså inte bortom dessa kategorier för att kunna se och möta individen. Istället har vi en uppbundenhet till att samhällsuppbyggandet inte bara behöver ett ”vi-dom” vi ska också över- och underordna oss i ett visst hegemoniskt och hierarkiskt system. Tendensen finns alltså att ”kulturalisera”, d v s att vi reducerar komplexa sociala processer till enkla deterministiska och statiska antaganden om kultur – ”den andras” kultur är särskilt påtaglig när det gäller diskurser om invandrarkulturer. Men det finns också en viss kluvenhet i det hela eftersom dels behöver vi åberopa en kulturell rättighet tillhörande exempelvis en viss kultur-språkgrupp för att kunna värna och verka för den kulturella gruppens språkstatus och dyl samtidigt som gruppen/grupperna blir positionerad i ett normerande värdesystem. Så det blir synnerligen ett visst problem när vissa kategorier mer eller mindre institutionaliseras som permanenta Andra när förhållandena visar sig vara så att vissa grupper aldrig befinner sig i centrum utan ständigt finns i marginalen. Hur ska man omförhandla sådana stereotypiska kategorier som i förlängningen utesluter vissa grupper istället för att ge dem mandat för att kunna representera sig själva och hävda sina kulturella rättigheter? Problemet blir att en politisk aspekt av en sådan fråga oftast blir osynlig.

Så för att då återigen betona vad som kan sägas vara relevant för en intersektionell analys i samband med Eriksens resonemang om kulturell identitet och kulturella indelningar av olika samhällsgrupper. Ett svar på en sådan fråga handlar i själva verket om hitta en forskningsstrategi och då vore det på sin plats att citera de los Reyes och Mulinaris argument för sin hemvist i den akademiska traditionen när det gäller intersektionalitet som teoribegrepp. De försvar sin idémässiga hemvist så här (s.16, 2005): Det räcker inte med att plädera för erkännandet av olika identiteter. Man måste även förklara varför dessa olikheter finns och på vilket sätt de är kopplade till varandra. [….] Intersektionalitetetens sprängkraft ser vi främst som utvecklandet av ett teoretiskt perspektiv som kopplar makt och ojämlikhet till individens möjligheter att agera som subjekt inom ramen för samhällets strukturer, institutionella praktiker och rådande ideologier. Detta innebär även ett kritiskt förhållningssätt till kunskapsproduktionens möjligheter att institutionalisera och naturalisera en ojämlik samhällsordning. Såväl kunskapsproduktionens som den akademiska praktikens politiska innehåll är därför centrala komponenter i vår förståelse av intersektionalitet.

Stigmatisering och stolthet

Från att i ovanstående avsnitt i sammanfattande drag har redogjort för en samhällsanalys om hur ideologier kan styra vår uppfattning om kultur och kulturella identiteter så som Eriksen har beskrivit den med hjälp av intersektionalitet som ett teoretiskt begrepp vill jag nu gå över till att diskutera migrations- och integrationsprocessen i samband med stigmatisering. I följande avsnitt vill jag lyfta fram en doktorsavhandling som heter Vi dansar inte på bordet- Lesbiska invandrarkvinnor:stigmatisering och stolthet av Dina Avrahami (2007). Avhandlingen tar upp intersektionalitet som ett analysbegrepp i de forskningsfrågor som upptar hela avhandlingens undersökning nämligen hur heteronormativitetsprincipen tar heterosexualitet som norm och makt för att definiera den sexuella identiteten. Men forskningsfrågan i avhandlingen är inte bara avgränsad kring den sexuella identiteten den upptar också migrations och integrationsprocessen vilket i sig blir intressant eftersom den ger utrymme för att diskutera hur man bygger upp olika teorier kring sociala gruppers etablerande i samhället. I det här fallet handlar det om olika social konstruktioner såsom skillnader, avvikelser, normalitet, under- och överlägsenhet, hetero/homosexualitet. Avhandlingen bygger på narrativa berättelser kring 21 kvinnliga informanters olika migrationshistoria. Alla kvinnor i undersökningen är i olika åldrar, kommer från olika länder, utbildning, sysselsättning, inkomst och religionstillhörighet. Den gemensamma nämnaren i avhandlingen som upptar forskarens huvudfrågor är som tidigare nämnt kvinnornas sexuella identitet men den grundar sig inte enbart på detta utan författaren bygger även upp en mångfaldig bild av kvinnornas olika subjektsformationer och identitet. Författaren visar på detta genom att ha en spridning på urvalet av informanternas bakgrund även om det också förhåller sig så att man har en kollektiv identifiering som tillhörande det lesbiska samhället . Dock visar undersökningen, menar Avrahami, finns det en olikartad innebörd man lägger i identitetsformationen beroende på vilket aktörsskap och status individen har på den samhälleliga arenan. Migrations- och integrationsprocessen spelar väsentligen också här en viktig roll för individens och dess möjligheter att etablera sig i samhället. Avrahami beskriver således olika kvinnors över- och underordning genom att använda sig av en intersektionalitetsanalys som modell för att undersöka hur olika sociala positioner interagerar. De olika sociala positionerna menar hon kan illustreras i exempel på kvinnornas olika livserfarenheter, deras olika nationalitet, etnicitet, klass, ras, ålder os v. Därför menar hon också att begreppet intersektionalitet blir relevant för hennes empiriska material eftersom det blir ett gott redskap för att förstå subjektets villkor i ett samhälle som bland annat karakteriseras av migration och globalisering. I hennes material framkommer det också exempel som visar på hur sexualitet korsar invandrarskap, ”ras” och klass i vilken hon menar visar individers olika privilegier i förhållande till olika sociala dimensioners över- och underordning. För att illustrera sådana exempel framhåller Avrahami bland annat att det är lättare att vara en vit (”ras) lesbisk kvinna (sexualitet) i USA, England och även Sverige än att vara en svart lesbisk kvinna.

Identitet

När subjektet skapar sig en identitet sker det genom de intryck individen får av andra. Identitet skapas alltså i relation till andra. Och hur går det då till? Avrhami förklarar detta på följande sätt (s. 111): Individen består av två delar, mig och jag. Mig är de intryck av individen som andra reflekterar tillbaka och som individen då ser som mig, Jag är agenten som både reagerar på miget och samtidigt skapar och modifierar det genom handling. Genom att laborera med begreppen jag och mig gör vi det möjligt att se individen både som en agent och en bärare av egenskaper som tillskrivs individen av andra. Självmedvetandet är jagets intryck av miget och identitet är den viktigaste komponenten av självmedvetandet.

Genom den här beskrivningen av hur man formar en identitet menar Avrahami ska det således inte förstås vara de underliggande faktorer som påverkar den sexuella preferensen istället vill hon problematisera förhållandet mellan hur omgivningen svarar mot kvinnornas sexuella identitet. Den menar hon får konsekvenser för individens utveckling genom att man speglar sin identitet gentemot omgivningens attityder. Detta i sin tur gör att man kan utveckla ett stigma i jämförelse med hur man ser på sig själv i förhållande till den acceptans som man möter i samhället. Och nya situationer vid olika tillfällen ställer olika krav både på individen som omgivningen. Att stigmatisering kan få långtgående problematiska konsekvenser för individens identitetsbild illustrerar Avrahami på följande sätt genom att citera Goffman (1972:16) och Young (2000a:80), s. 152:

”

det finns en risk att förtryckta människor internaliserar förtryckarens nedvärderande attityd, att de ser sig själva med förtryckarens ögon och att de som en följd därav utvecklar ett självhat.

„

Dock säger Avrahami att informanterna själva i hennes undersökning är medvetna om denna risk och är försiktiga med att inte hamna i en sådan identitetsuppfattning.

Stigmatisering, marginalisering och livsstil

Kvinnornas erfarenheter av stigmatisering och marginalisering liknar varandra oavsett vilket samhälle de växt upp i. Marginalisering, menar Avrahami beror på den samhällsstruktur som förtrycker kvinnlig sexualitet. Stigmatisering är det sociala sammanhang i vilket den lesbiska kvinnan blir medveten om sin sexuella orientering. Samtidigt som kvinnorna känner sig stigmatiserade utifrån samhällets attityder växer det samtidigt fram en social tillhörighet i det lesbiska samhället som visar på mobilisering av gemenskap, solidariskt nätverk och politisk kamp via gemensamma kulturella symboler. Och kvinnorna skapar således genom sitt solidariska nätverkande och internationella solidaritet en idé om hur man kan utveckla en specifik livsstil. Detta är menar Avrahami ett uttryck för att man motsätter sig en underordnad självbild genom att skapa sig ett aktörskap. Detta aktörskap förklarar Avrahami vara ett sätt att uttrycka motstånd och stolthet. Genom en sådan formation av social medvetenhet skapar och påverkar kvinnorna sin sociala status genom att målinriktat mobilisera sig för att uppnå en bättre social position. Även i detta resonemang refererar Avrahami till Goffman genom att hävda att ”medlemmarna av vissa stigmakategorier har en tendens att sluta sig samman i små sociala grupper…samt att dessa grupper är benägna att organisera sig inom ett vidare fält” (s.65). Jag ska inte gå in i en närmare analys om vad aktörskap innebär, men det är väsentligt att kort nämna detta sociala handlingsmönster i ett sammanhang som handlar om kulturella gruppers möjlighet till interaktionsutrymme på den samhälleliga arenan genom att relatera till Avrahamis argumentation om varför den är viktig. Hon framhåller nämligen att aktörsskap på det individuella planet är kopplat till en diskussion om subjektsformation och identitet. Med andra ord, menar hon att aktörskap innebär en process genom vilken individen bygger upp sig själv som subjekt genom att anamma och internalisera samhällets normer, vilka hon/han sedan på ett medvetet sätt kan ifrågasätta och frigöra sig från. Så dels finns det en social kategorisering genom vilken individen ska underordna sig en viss identitetsformation samtidigt som det finns en social sammanslutning som ger människor i en underordnad position ett sätt att hitta en arena för motstånd. Detta hänger således samman med en organisering som arbetar för att människor/grupper som känner behov av detta därmed finner ett sätt att tillsammans med andra utforska och omvärdera den egna kulturen och samtidigt ”nedmontera” sin negativa självbild som är ett resultat av deras internalisering av samhällets negativa attityder.

Argumentationen för mobilisering mot skapande av social gemenskap i ett omringande samhälle med ett normerande värdesystem liknande det som Eriksen också framhåller har både Avrahami och Eriksen visat i sitt resonemang. Dels behöver individen en möjlighet att frigöra sig från den stereotypiserande bilden som den underordnade människan i ett hierarkiskt system samtidigt som individen behöver en plattform, en grupptillhörighet att utgå ifrån för att ”överleva” på samma gång som man behöver hitta en strategi för att positionera sig i samhället. Avhrami och Eriksen benämner dock detta sociala handlingsmönster för olika saker genom att antingen kalla det för ”livsstil” eller ”grupptillhörighet”. Både Eriksen och Avrahami visar på hur flytande gränsdragningen kan vara mellan olika identitetsbilder. I Eriksens resonemang finner man individens uttryck för begränsning av den egna möjligheten att frigöra sig samhällets stereotypiserande bild av ”den andre” . I Avrahamis avhandling ser man ett liknande resonemang men där handlar det om kvinnornas strävan för erkännande av den sexuella identiteten samtidigt som det liknande det som Eriksen också beskriver finns olika förutsättningar för individen utifrån härkomst, socioekonomiska förutsättningar att skapa sig en social ställning i samhället. Många gemensamma komponenter men likväl olikheter finns i deras argumentation vilket också är viktigt att framhäva när det gäller att se likheter och olikheter mellan olika samhällsgrupper. I detta sammanhang som handlar om olika mekanismer som verkar i samhället som nu Eriksen och Avrahami tar upp såsom underordning och stigmatisering är det således väsentligt att också utifrån ett intersektionellt perspektiv titta närmare på vad det betyder och varför det är viktigt att särskilja på dessa företeelser. Så här skriver de los Reyes och Mulinari (s. 44, 2005): Att kunna göra en analytisk distinktion mellan stigmatisering och underordning menar vi är en viktig förutsättning för att förstå de mekanismer genom vilka makt och ojämlikhet reproduceras. Distinktionen har också metodologiska och politiska implikationer. Maktfrågan för underordnade grupper är inte i första hand att bejaka sin identitet utan att frigöra sig från exploatering. Att i en postmodernistisk anda postulera att alla kategorier är lika exkluderade och att alla kategorier ska inkluderas i ett allomfattande metaperspektiv innebär att ignorera de specifika och skilda former, processer och mekanismer som skiljer ekonomiska och andra former av exploatering från skapande av avvikelse. Vi skulle vilja hävda att det är nödvändigt att hålla processer av exploatering och stigmatisering analytiskt skilda för att kunna utforska hur de interagerar och under vilka förutsättningar de kan ge grund för politisk handling, tillfälliga allianser och kollektiva strategier.

Detta motiverar också varför det är väsentligt att från sin utsiktspunkt se på sin forskningsfråga och sitt material som både Eriksen och Avrahmi visar med intersektionalitet som analysbegrepp, d v s att man medvetet undviker att fixera sitt innehåll och relevans från ett fördefinierat paradigm – att man söker ledtrådar i sitt material som hjälper forskaren att reflektera över maktens konstruktion och kan identifiera olika processer som i olika sammanhang skapar och vidmakthåller relationer av makt och ojämlikhet.

Open your eyes – Deaf Studies Talking

För att då kunna avrunda och sammanfatta detta pm som har upprätthållit sig kring intersektionalitet som analysbegrepp i frågor som handlar om kön, klass, etnicitet och sexualitet särskilt i analysen av sociala processer på olika samhälleliga nivåer vill jag nu övergå till att göra en jämförande analys inom det internationella teckenspråkiga fältet utifrån boken Open your eyes – Deaf Studies Talking (2008). En artikel som särskilt intresserade mig var skriven av Lennard J. Davis som rubricerades Postdeafness. Han gör i sin analys om Dövas kultur tänkvärda iakttagelser genom att han med ett kritiskt förhållningssätt liknande ett intersektionellt perspektiv ställer intressanta frågor kring hur man på den samhälleliga och politiska dagordningen ska formulera rättigheten till Dövas kultur och vad den innebär. Han börjar i artikeln med att problematisera fastställandet av olika kategoriseringar. Han ger konkreta exempel på vad utgångspunkter från ras och etnicitet kan ge för konsekvenser för individen. Han redogör bland annat för vilken förvirring det skapar när det system som den amerikanska regeringen har för ifyllandet av officiella dokument när det gäller att kunna klassificera olika identiteter i sådana generella termer som ras, språk, nationalitet och kultur ger i. Dessa indelas i fyra ras kategorier och två etniska kategorier vilka representeras av ”American Indian”, ”Alaskan Native”, ”Asian or Pacific Islander”, ”Black” and ”White” varvid de två etniska grupperna indelas i ”Hispanic origin” och ”Not Hispanic origin”. Men den förvirring av kategoriindelningar som amerikanska myndigheter sägs ha skapat hos individen, handlar exempelvis om att - om någon person tillhör den etniska gruppen ”Hispanic” så kan man dessutom tillhöra vilken ras som helst varvid individen skriver alternativet ”Other”. Så, vad Davis försöker säga är att uppfattningen om vad och vilken grupp man förväntas tillhöra kan utifrån ett individuellt perspektiv vara relativt. Idén om etnicitet har alltså inte heller klara riktlinjer för vilken kategori man tillhör. Alternativet blir då, skriver Davis minoritetsbegreppet. Den tror man ska komma från fasthållandet och begränsningarna av individens möjlighet att fastställa sin egen identitet. Men även här kan det bli problematiskt, menar Davis när det kommer till könsindelningar och vita eftersom dessa grupper inte tillhör en minoritet utan istället bör kategoriseras som en identitetsgrupp. Så hur blir det då för teckenspråkiga Döva? Davis redogör här för en traditionell statisk indelning av gruppen döva som antingen ses som funktionshindrade eller företräda en språklig minoritet. Det råder en paradox mellan vilka olika synsätt på gruppen teckenspråkiga Döva som ska gälla. Antingen måste Döva underordna sig samhällets bestämning av gruppen utifrån funktionshinder för att kunna vara garanterade ett samhällsskydd i form av olika lagar som berättigar teckenspråkiga Döva till olika insatser från samhällets sida. Den kan gälla individens behov av olika funktionella insatser som tolk, hjälpmedel o dyl till rätten till likvärdig utbildning. Samtidigt vill gruppen teckenspråkiga Döva hävda sina språkliga rättigheter i form av minoritetsspråk. Det råder en oerhörd komplexitet i hela denna diskussion om vem man är och vad man ska tillhöra och vem som bestämmer kriterierna för vem man vill vara. Dels sätter samhället upp vilka kriterier som ska uppfyllas för att grupp ska kunna ha en tillhörighet på samma gång som gruppen kan svara samhället med det motsatta genom att kräva en rättighet som språklig minoritet. Davis fångar denna komplexitet, enligt min mening, på ett oerhört skarpsynt sätt. Han säger bland annat så här (s. 322): The problem with ethnic or minority status is that in having that status a group is letting a dominant majority make the definition of what you are or should be. It is true that such groups then take the victimization and turn it into a kind of cultural resistance, but at base the terms are still defined by the oppressor. In adopting the language of race, a language of victimization, various groups have been able to build pride and power into their social organization, but given the choice, should Deaf people begin to call themselves an ethnos when the idea includes the idea of minority status and the adoption of the language of the oppressor?

Relaterat till detta ställer sig Davis frågan om det skydd som är inbäddat i lagen för etniska grupper verkligen är effektiva. För att undvika att teckenspråkiga Döva ska hamna i sådana mekanismer som exploatering, institutionalisering och viktimisering bör man istället vidga innehållet i begreppet Dövas kultur, Dövas värld för det finns trots allt något attraktivt med detta begrepp, menar Davis. Men frågan är vem som ska ges inträde i denna grupptillhörighet mestadels för att undvika de maktstrukturella mönster som verkar mot minoritetsgruppers självständighetsprocess. Exempel på hur man ska kunna gå utanför dessa maktutövande mekanismer är att ifrågasätta vad som skiljer Dövas kultur från andra minoritetsgrupper? Vilka kan man räkna in som medlemmar i den kulturella gemenskapen? Är det hörselstatus som är inträdesbiljetten, menar Davis som ska vara avgörande. Hur ser vi till exempel på andra teckenspråkiga personer som CODA (Children of Deaf Adults)? Men Davis understryker samtidigt att det också är viktigt att uppmärksamma att det är väsentligt att framhålla språket som nyckeln i diskussionen om hur man ska omdefiniera begreppet Dövas Kultur.

Slutord

Ett som inte kan tyckas vara relevant för sammanhanget men som jag ändå vill ta upp här som Davis också skriver om när det gäller den medicinska aspekten på komplexiteten i konstruktioner av identitetsbestämningar är de intressanta jämförelser han gör mellan DNA analyser och kategoriseringar. Man kan som Davis redogör för, inte bestämma en specifik ”ras” genom DNA analys och det existerar således inte heller i fysiologiska termer. Det finns alltså en genetisk variation också inom en grupp. Man kan till exempel säga att en person från Kina har lika lite gemensamt med en annan person av asiatiskt ursprung som med en tysk. Vad säger detta oss? Ja, jämförelser inom en grupp vare sig det handlar om DNA eller om olika etniska grupperingar så föreligger utifrån de referenser Davis lyfter fram en stor variation. Detta kan sägas vara både en värdefull som tänkvärd slutsats att utgå ifrån när det gäller Davis resonemang om komplexiteten i olika identitetskonstruktioner.

Hur ska vi då förhålla oss till framtiden och vilka lärdomar ska man dra från historien? Davis svarar så här (s. 324):

I have come to ses the position made by some Deaf people that disability is not a desirable umbrella under which to group Deaf people at this point. That may be the case, disability and ethnicity are rejected, what is left? I would hope that Deaf Studies would develop a theory of Deafness, an explanation of Deaf identity, that had its own inherent and internal cohesion in some kind of connection with other minoritized people. But I would be caution that the errors of previous identity politics not to be repeated. [….] A better course for Deaf Studies would be to examine the situation in identity politics now, learn from the past, think about the beyond-identity issues floating in the public sphere, come up with flexible and nonhierachial models of being, and lead the way of the dead end of identity thinking.

Då vill jag till sist för att finna ett slag konsensus för att avrunda detta pm kort återge från en intervju som gjordes i en dagstidning med en skolledare för en skola med engelsk profil. Intervjun tycker jag också speglar den privilegierade ställning personen ifråga har och detta, tycker jag också framgår i svaren från intervjun. Skolledaren representerar en av en av flera utlandsfödda som blivit utvalda för en intervju. Intervjun handlar om personens upplevelser av att flytta till ett annat som bland annat innebär att lära sig ett nytt språk och ta del av de kulturmönster som traditionellt innefattar ”svensk” kultur.. Ett axplock från intervjun lyder så här:

Vad är hemland för dig? -Där min familj är. Jag har bott på många ställen och insett att där min familj finns, det är hemma för mig. Vad är typiskt svenskt? -Lingonsylt, sill och ett aktivt strävande efter jämställdhet i alla delar av samhället. Vad saknar du mest nu när du bor i Sverige? Mina föräldrar och syskon. Dessutom några tv-program som visas i mitt hemland, särskilt en hel del sportprogram. Jag kan se programmen nu också via kabel-tv, men vid tre på morgonen! Vilken fördom möter du ofta? I allmänhet är vi ganska omtyckta av svenskarna varifrån jag kommer , däremot har jag dock upplevt en mycket stark motvilja när Sverige och mitt förra hemland tävlar i OS och VM!

Referenser

Avrahami, Dina (2007); Vi dansar inte på bordet – Lesbiska invandrarkvinnor i Sverige: stigmatisering och stolthet. Doktorsavhandling. Linköpings universitet. Pickabook Förlag.
Eriksen, Thomas Hylland (1999); Kulturterrorismen – En uppgörelse med tanken om kulturell renhet. Nya Doxa, Nora.
De los Reyes, P, Molina, I, Mulinari, D. (2005) Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige. Atlas. Stockholm.
De los Reyes, P, Mulinari, D. (2005) Intersektionalitet. Liber, Malmö.
Dirksen, H, Bauman, L. (2008). Open Your Eyes – Deaf Studies Talking. University of Minnesota Press, USA.
Fanon, F. (1995) Svart Hud Vita Masker. Daidalos, Göteborg.
Pavlenko, A, Blackledge, A. (2004) Negotiation of Identities in Multilingual Contexts. Multilingual Matters Ltd. England.
Spivak, G. (1998) In Other Worlds. Routledge, London.

Karin Allard Forskarutbildningskurs: Kommunikation, Identitet på institutionella arenor (KOIIA, I) Pedagogiska institutionen Örebro universitet Augusti 2008