Communities of Practice: Learning, Meaning and Identity

Från Wikiversity
Hoppa till navigering Hoppa till sök

KOIIA 1 Jenny Rosén 10.06.2008


Wenger, Etienne (1998) Communities of Practice. Learning, Meaning, and Identity.

Jag har i denna text valt att främst fokusera på identitetsbegreppet eftersom jag funnit detta centralt både i Wengers bok samt i Blocks text som vi behandlat till seminariet.

Att definiera lärande i form av socialt deltagande i flera gemenskaper har utvecklats av Etienne Wenger vars fokus är det aktiva deltagandet i sociala gemenskapers praktiker och hur identiteter konstrueras i relation till dessa gemenskaper. Wenger menar att lärande för individen handlar om att engagera sig och bidra till gemenskapers praktiker medan lärande för gemenskaper handlar om att renodla sina praktiker och försäkra sig om nya generationer av medlemmar (Wenger 1998:7). Lärande handlar således om tillhörighet till en gemenskap, erfarenhet och meningsskapande, handlande och identitetsskapande i relation till våra gemenskaper (Wenger 1998:5). Wenger skriver:

Because learning transforms who we are and what we can do, it is an experience of identity. It is not just an accumulation of skills and information, but a process of becoming – to become a certain person or, conversely, to avoid becoming a certain person (Wenger 1998:215).

Lärande transformerar följaktligen vilka vi är och vad vi kan göra, vilket är en fråga om identitet. Identitetsbegreppet är centralt för att förstå denna lärandeprocess. Formande av en CoP innefattar förhandling av identiteter (1998:149). Jag finner de paralleller mellan praktik och identitet som presenteras av Wenger en bra utgångspunkt (1998:150).

1) Förhandling Identitet är dock inte något som individer antar eller tillskrivs utan en process, en förhandling mellan det individuella och sociala. Identitet bör således ses som sociala både därför att de ”materialiseras” inom en social diskurs och social kategoriseringar men framförallt för att den produceras som en levande erfarenhet av deltagande i specifika gemenskaper. Identitet är därför olika lager av deltagandehändelser och reifikation genom vilka våra erfarenheter och den sociala tolkningen påverkar varandra (Wenger 1998:151).

2) Medlemskap Medlemskap en CoP förvandlas till en identitet, vilket även utgör en form av kompetens. Medlemskapet i en CoP innebär att viss sätt att handla, tala etc. är naturliga medan andra är främmande . Genom att konfronteras med det främmande skapas vår identitet, genom vi känner tillhörighet till det som är känt för oss (Wenger 1998:153).

3) Trajectory Identiteter är inte statiska objekt utan temporära och ständigt pågående processer. Eftersom identiteter förhandlas och konstrueras i sociala kontexter, kan deras temporalitet inte ses som linjär utan mer komplex i interaktionen mellan konvergerande och divergenta kulbanor. I identitetsskapandet inkorporeras såväl det förflutna som framtid i vår nuvarande erfarenhet. Det förställda och fantiserade är således av betydelse (Wenger 1998:154).

4) Nexus av multipla medlemskap (Wenger 1998:158-159) Människor är inte enbart medlemmar i en CoP utan har tidigare varit medlem i och är medlem både fullt ut och perifiärt i olika CoP. Wenger menar dock att människor inte har multipla identiteter utan multipla medlemskap och att erfarenheter av dessa förhandlas i relation till varandra inom ramen för en individs identitet. Wenger kallar denna förhandlingsprocess för ”försoning”. Dessa olika medlemskap ska inte ses som åtskilda från varandra utan delar i ett pussel. Vårt medlemskap i olika CoP är dock enbart en del av vår identitet. För tydliggöra Wengers diskussion kring multipla identiteter tänkte jag utgå från mig själv. En CoP som jag är medlem i är som lärare i min ämnesgrupp i Svenska som andraspråk. Samtidigt är jag även medlem i CoP som utgörs av Forskarskolan, vilket kan ses som en CoP under utveckling . Jag är även doktorand i Pedagogik vid PI på Örebro universitet, men eftersom jag inte har mitt arbetsrum där eller fullt ut är involverad i institutionens aktiviteter och dagliga arbete kan detta beskrivas som perifiärt deltagande (det kan även diskuteras om PI kan ses som en CoP överhuvudtaget). Förutom dessa medlemskap är jag även kvinna, svensk, relativt ung, hundägare etc. vilket påverkar mitt identitetsskapande i relation till de olika medlemsskapen. En central fråga som jag inte funnit svar på är hur dessa andra delar av identiteter såsom att genus eller ålder konstitueras. Jag tolkar delvis Wenger såsom att dessa kan ses som bakgrundsfaktorer vilka påverkar förhandlingsprocessen. Utifrån ett poststrukturalistiskt perspektiv där kategoriseringar som kön eller ålder konstitueras i språket och i görandet blir synen på dessa som stabila faktorer problematisk. Att vara kvinna kan således inte ses som en faktor som påverkar identitetsförhandlandet inom ramen för mitt medlemskap i en viss CoP, utan det är i denna process som en viss kvinnlighet görs. Wenger skriver:

…considering a person as having multiple identities would miss all the subtle ways in which our various forms of participation, no matter how distinct, can interact, influence each other and require coordination (Wenger 159).

Jag tolkar denna skrivning inom ramen för ett perspektiv skifte från en syn på identiteter som multipla där vi erkänner att människor har flera identiteter till ett fokus på relationer och intersektionaliteten mellan dessa olika identiteter. Således är såväl multimedlemskapet såsom försoningsarbetet central för att förstå identiteter. Förhandlings- och försoningsarbetet är dock inte enbart ett individuellt arbete, utan socialt där människor i detta arbete skapar broar mellan olika praktikgemenskaper (Wenger 1998:161). Precis som Wenger uppmärksammar är dock inte alla medlemskap möjliga att försena i en försoningsprocess. Detta är särskilt tydligt då en CP definierar sig själva i kontrast till en annan, vilket gör att ett deltagande i en gemenskap antyder ett icke-deltagande i en annan gemenskap t.ex. arbetare – chef (Wenger 1998:168).

5) Samspel mellan det globala och lokala Varje CoP arbetar med att konstituera en bild av sig själv inom ramen för den vidare kontext som dess praktik finns inom. Människor deltar inte i en CoP endast för att genomföra en viss verksamhet utan även för att skapa mening om hur detta engagemang förhåller sig till en vidare kontext (Wenger 1998:162). De vi upplever lokalt skapar således en global tillhörighet.

Identiteter ska således förstås som levda, förhandlande, sociala, en lärande process, ett nexus och ett samspel mellan det lokala och det globala (Wenger 1998:163).

Eftersom en CoP är ett system av interrelaterat deltagande kommer nykomlingars anslutning till gemenskapen att skapa oroligheter och förändringar av relationer på flera nivåer. Dessa förändringar bidrar även till lärandet i och med förhandlingar om vilka vi är i de nya relationerna samt det gemensamma förflutna, nuet och den framtiden (Wenger 1998:90). En ny deltagare innebär såldes inte enbart att dennes deltagaridentitet konstitueras igenom meningsskapande av kunskap och kontext, utan även att kunskapen och kontexten transformeras i denna process (Wenger 1998:215). Nykomlingars ickedeltagande kan å ena sidan ses antingen en möjlighet eller ett problem. Gränsen mellan deltagare (inkluderade) och icke-deltagare (outsiders) ska dock inte ses som total utan snarare olika former av deltagande, vilken kan delas in i fyra huvudkategorier: fullt deltagande, fullt icke-deltagande, perifiär och marginellt (Wenger 1998:167). För att individ ska kunna bli en perifiär deltagare krävs dock att denna betraktas som en potentiell framtida legitim deltagare. Således kan även en perifiär deltagare ses som ett erkännande för medlemskap. Även om en CoPs regler för deltagande inte bör ses som statiska, bör det ändå finnas någon form av kontinuitet i dessa och således krävs en viss form av anpassning hos nykomlingar för att de ska ges position som perifiära deltagare. CoPs kan å ena sidan ses som stärkande (empowering) för individer genom att kompetens blir tillgänglig för dem (Wenger 1998:214), men det kan även vara förtryckande där människors identitetsförhandlande begränsas då vissa identiteter är tabu eller icke-möjliga att anta inom en gemenskap. Varje lärandegemenskap bör såldes vara uppmärksamma på varje medlems kostnad i form av identitetsförlust , som denna betalar för medlemskap i gemenskapen (Wenger 1998:219). Vad som gör kunskap stärkande (empowering) är dock beroende av i vilken grad den kan förhandlas och integreras i deltagaridentiteter (Wenger 1998:220).

Identiteter och tillhörighet till en CoP skapas och upprätthålls på en rad olika sätt i form av engagemang, alliansskapande och föreställningar Wenger 1998:174). Engagemang innefattar interaktioner, relationer och de praktiker som i sin tur skapar en gemensam lärandehistoria inom CoP. Föreställningar om världen, det förflutna och framtiden samt oss själva och våra möjligheter är centrala för tillhörigheten. Allianser handlar inte om gemensamma engagemang utan om att vi alla tar på oss vår uppgift/roll och således blir en del av någonting större. Detta sker inom ramen för de diskurser som finns tillgängliga. Att ta på sig sin uppgift för att bli en del av något större, alliansen kan ses som empowering och öppna ögonen för nya möjligheter. Samtidigt kan dock även vara förminskande och göra oss sårbara och blinda för vanföreställningar och missförhållanden (Wenger 1998:181).

En gemenskap hålls samman genom gemensamt engagemang, delat företagande och en delad repertoar (Wenger 1998:73). Även om det gemensamma, ömsesidigheten och det delade poängteras som centrala för en CoP innebär det inte en strävan efter homogenitet (Wenger 1998:76). Det handlar snarare om att varje individs olikhet är central för det gemensamma. Oenighet och utmananden kan därför ses som en form av deltagandet. Frågan är dock hur mycket en oenighet som kan existera eller hur mycket en CoP kan utmanas innan det blir ett hot för dess existens? Samtidigt kan man dock säga att det snarare är passivitet hos deltagare än upproriskhet som utgör ett hot mot CoP. Det finns således en spänning mellan lärande i form av tillägnande och lärande genom nya insikter och kunskapsskapande (Wenger 1998:214).