Diskursbegreppet

Från Wikiversity
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Diskursbegreppet

Diskursbegreppet används inom en rad olika discipliner där förståelsen av begreppet är mycket skiftande. Linell belyser två motpoler i förståelsen av diskurs i termer av monologism och dialogism (1998:6-7) där mononlogism grundar sig i en syn på språket som struktur och system. Vidare, bygger denna språkförståelse på att språket är något som finns i individen, vilket gör det möjligt att tala om individuell kompetens oberoende av kontext. Diskursen är i detta synsätt sekundär till strukturen, dvs. diskursen är där strukturen och den individuella kompetensen omsätts i handling. Således ses språkliga yttranden i en diskurs som omsättningen eller uttryck för de syntaktiska och semantiska representationer som en individ besitter. Individens yttranden i diskursen blir således ett uttryck för individens intentioner, vilka påverkas av sociala faktorer såsom kön, utbildning, ålder etc. Dialogism, å andra sidan, ser inte diskurs som sekundärt till strukturen utan betonar istället det ömsesidiga beroendet mellan dem. Individer, kultur, ”sociala faktorer” föregår inte interaktionen utan förhandlas i den. Kön är således inte något som existerar före interaktionen och påverkar den utan istället något som förhandlas och parterna i interaktionen i en viss kontext. Interaktionen är således inte ett utbyte som sker mellan individer utan det blir istället relevant att prata om individer i dialog med partners och kontexter (Linell 1998:8, Linell 2005:9).

Denna spänning mellan språket som struktur och språket som funktion är central i språkvetenskap och återfinns i flera grundböcker kring samtal- och diskursanalys. Catrin Norrby skriver i boken Samtalsanalys att i en strukturell beskrivning av diskurs, definieras denna som språk över sats- eller meningsnivå., vilket till stor del kan likställas med textbegreppet. Vid en diskursanalys bryter man ner diskursen i mindre enheter för att studera hur de förhåller sig till varandra och bygger upp en struktur d.v.s. diskursen (Norrby 2004:23-24). Utifrån detta perspektiv är de således språket som form som står i fokus, medan språkets funktion i interaktionen mellan människor inte förs in i analysen. En funktionell beskrivning av diskursanalys innefattar en istället en analys av språket i användning där diskursen kan definieras som interaktionen mellan människor. En funktionell diskursanalys kan både vara av deduktiv karaktär där man utifrån en teori om språkfunktioner analyserar ett material liksom induktiv där man istället utifrån en förståelse av språket och dess funktioner som föränderligt och kontextberoende (Norrby 2004:27-28).

Norrby menar vidare att i det strukturella perspektivet som beskrivits är texter som studeras medan det i ett funktionellt perspektiv är interaktionen, det talade språket, som står i fokus. Vidare, argumenterar Norrby även för en uppdelning där diskurs används för talat språk och text för skrivet språk (Norrby 2004:29). En definition av diskurs som funktion återfinns i Winther Jørgensen & Phillips som menar att diskurs kan definieras som ett bestämt sätt att tala om och förstå världen (2000:7). Jag finner denna uppdelning problematisk dels för att skrivet och talat språk ständigt påverkar varandra men framförallt för att interaktion inte kan begränsas till det talde språket. Fairclough använder begreppet intertextualitet för att beskriva hur text (både talat och skrivet språk) aldrig existerar isolerat utan alltid förhåller sig till tidigare och framtida texter (Fairclough). Även om Linell argumenterar för att talat och skrivit språk bör ses som till viss skilda från varandra, måste båda ses som interaktion i socialt konstituerade praktiker (2005:32, 35) Gee utvidgar diskursbegreppet ytterligare då han menar att inkludera kroppsspråk, symboler, interaktion, värderingar, känslor och olika artefakter i diskursbegreppet. Han menar att diskurser handlar om att göra olika identiteter och aktiviteter och i detta görande krävs mer än enbart språk för att erkännas (Gee 2005:7, 27). Detta vidgade fokus på interaktion som inte enbart det talade språket utan hela den kommunikativa handlingen kan även ses som i form av kommunikativt projekt (Linell 2005:9).

I Norrbys beskrivning av diskursanalysen saknas dock en diskussion kring maktbegreppet, vilket utgör en central del av det diskursanalytiska fältet. Winther Jørgensen & Phillips menar att diskurs kan definieras som ett bestämt sätt att tala om och förstå världen (2000:7). Diskursanalysen kan således inte ses som enbart en metod eller analysverktyg, utan innefattar även viss(a) sätt att se på världen och kunskapen om denna, som innebär att våra sätt att tala inte är en neutral avspegling av ”verkligheten” utan att denna skapas och förändras i språk. Metod kan således aldrig skiljas från teorin (Gee 2005:6, Winther Jørgensen & Phillips 2000:10) Detta innebär att vår kunskap om världen alltid medieras genom språk, där vi genom att tala om något reproducerar eller förändrar vissa maktförhållanden. Således är relationen mellan makt och språk central i diskursanalyser, vilket behandlats av bland annat Foucault.

Foucault intresserade sig bland annat för de regler som en diskurs sätter upp för vad som kan sägas och inte. I detta perspektiv är makt inte något som förtrycker och enbart begränsar utan också produktiv eftersom det är genom makten som diskurser skapas d.v.s. vår sociala omvärld och hur vi förstår och talar om denna (Winther Jørgensen & Phillips 2000:19-20). Inom dessa diskurser konstruerar vi oss själva som subjekt och vår kunskap om omvärlden. Samma tankar uttrycks även av Gee som menar att diskursanalysens utgångspunkt är vem jag är då jag talar/ skriver och vad jag gör, vilket inte ska ses som två skilda processer utan en process (Gee 2005:22-23) Vidare menar Gee att språket (i användning) byggs upp av sju delar signifikans, aktivitet, identitet, relationer, politik (symboliskt kapital/makt), sammanbindning och symbolsystem – kunskap (Gee 2005:11-13). Det Gee talar om som politik(Gee 2005:84), tolkar jag som Foucaults maktbegrepp d.v.s. hur diskursmodeller innehåller antaganden om vad som är normalt, önskvärt liksom avvikande men även i Bourdieus termer av kapital. Människan är dock inte fången i diskursen utan skapar och skapas av denna i samma process genom att språket skapas i relation till kontexten samtidigt som kontexten också skapar kontexten (Gee 2005:97).

Även om en central utgångspunkt i diskursanalytiska perspektiv är att vårt tillträde till verkligheten alltid går genom språket, råder de skilda uppfattningar om huruvida all social praktik är diskursiv eller inte. Fairclough menar att diskurser skapar den sociala världen, men att det även finns sociala praktiker som inte är diskursiva och kan på så sätt ses som strukturalistisk i sin analys. Språk både en form av handling genom vilken människor kan påverka världen och en form av handling som är socialt och historiskt situerad d.v.s. att den är en del av en kedja av social handling. Det som jag finner intressant med Faircloughs analys är att han vill kombinera analyser av diskurs med text och interaktionsanalyser och således utgörs hans analys av tre dimensioner; text, diskursivpraktik och social praktik. Ett problem med extrema poststrukturella diskursanalyser är att allt reduceras till diskurs, vilket kan riskera att osynliggöra underordning och förtryck i samhället. Till skillnad mot poststrukturalister menar Fairclough att diskursen inte enbart är konstituerande utan även konstituerad, d.v.s. att det finns icke-diskursiva praktiker som påverkar och påverkas av diskursen. En diskurs har tre funktioner genom att bidra till konstituerande av sociala identiteter, sociala relationer samt kunskaps och betydelsesystem. Genom att studera intersektionen mellan struktur och diskurs erbjuder Faircloughs diskursanalys ett alternativt synsätt. Faircloughs diskursanalys är även särskilt användbar för att diskutera hur olika diskurser förändrar och påverkar av varandra. En diskursiv praktik formas inom ramarna för en diskursordning, den bygger alltid på tidigare kommunikativa händelser. Men språkbrukare har även möjlighet att förändra diskursordningen genom att använda diskurser på ett nytt sätt eller införa diskurser från andra diskursordningar exempelvis att tala om elever som konsumenter vilket visare på hur en marknadsdiskurs påverkar skoldiskursen.