Monologismen

Monologism och dialogism

Saussures uppdelning av språk i langue och parole och denna åtskillnad mellan språket som struktur och språket som funktion är central inom lingvistiken där språket som form/struktur länge setts som överordnat språket som funktion dvs. det språk som människor använder. Per Linell skriver att språkandets grundstenar är handlingar, interaktioner och kommunikativa projekt (2005:42). I studier av språkets funktion återfinns ytterligare en motpol mellan språket som statisk form och språket som dynamisk interaktion. Vad gäller kommunikation så kan denna antingen beskrivas som en form av överföring mellan sändare och mottagare eller som en social interaktion. Linell belyser dessa två motpoler i förståelsen av diskurs i termer av monologism och dialogism (1998:6-7) där mononlogism grundar sig i en syn på språket som struktur och system.

Inom lingvistisken har monologismen traditionellt varit det dominerande paradigmet, och historiskt sett har detta formalistiska ramverk också en lång intellektuell historia inom västerländsk filosofi och annan teoribildning (Linell 1998:17). Monologismen ryms inom en Cartiesisk filosofisk-kulturell ram och karaktäriseras därför av dikotomiska föreställningar kring begrepp som kognition - kommunikation, diskurs - kontext, mening – uttryck osv.

“Monologism is based on a code model of language. All essential parts of the whole language system are assumed to be internalized by the individual speakers, thus constituting their ‘linguistic competence’. Language provides the individual speaker with the words and constructions, and as a consequence, he can deploy these linguistic units and rules in cognition and communication” (Linell 1998:26).

Inom detta perspektiv betraktas språk som ett system, snarare än en form av praktiker. Språk ses som ett hårt strukturerat fenomen (langue), bestående av regler och strukturerade enheter som exempelvis meningar, verb och fonem. Alternativt kan man istället tala om lingvistiska tecken och symboler vars betydelse kan förändras, men bara efter vissa bestämda regler vilket innebär att deras mening ändå är förutsägbara: Linell skriver angående monologism att ”lingvistic expressions have their associated semantic representations, or interpretations, and these are assumed to be context-free, being tied to abstract types rather than utterance tokens” (1998:28). Enligt denna logik är språk det som kommer först, därefter den lingvistiska praktiken, eftersom språkkoden måste finnas innan den kan användas. Då lingvister inom denna tradition föredrar en form- och uttrycksbaserad analys till förmån för en mer meningsorienterad, ses diskurs som sekundärt. Diskursiva praktiker analyseras utefter föreställningen om att aktörer agerar uteslutande som individer och att deras handlingar och yttrande kan betraktas som individuella produkter som tillkommit utan påverkan av social interaktion eller kontext. Även om hänsyn tas till sociala faktorer såsom kön, ålder, socio-ekonomisk bakgrund eller andra maktförhållanden, ses dessa som stabila kategoriseringar, snarare än föränderliga kontextuella förhållanden.

Dialogismen befinner sig inom ett hegelianskt filosofiskt-kulturellt ramverk där språk ses som diskurs, praxis och kommunikation. Det har vunnit mark inom en rad discipliner, alltifrån sociologi och antropologi till psykologi och lingvistik, och kan ses som ett tvärvetenskapligt förhållningssätt. Språk betraktas som ett funktionalistiskt tankesätt där det läggs en tonvikt på dess diskursiva aspekter, såsom tolkning, meddelande, kontext, förståelse, genre, respons etc. Linell poängterar att språk visserligen inte kan isoleras eller separeras från språkstrukturen, men att i en analys bör aldrig strukturen i sig prioriteras över det kommunikativa handlandet som ligger införlivat i det. Språkstrukturen är inte oföränderlig, utan dynamisk på så sätt att den (re)konstitueras genom personers kommunikativa och kognitiva aktiviteter. Linell påpekar också att själva språkstrukturen är dekontextualiserade abstraktioner som i vissa fall helt enkelt är framtagna eller vidareutvecklade av lingvister för särskilda syften som att forma språkstandardisering eller språkundervisning ( 1998:4).