Streetdance som upprorets språk
Street dance var från början ett sätt att uttrycka sig genom. Dansen var ett sätt att protestera mot de klassiska dansstilarna, och även att det var för dyrt med danskurser för de som var fattiga. Dansen började ta form under 1970-talet från olika gator och klubbar i New York, och det var först och främst ungdomar från olika grupper som började. Breakdance startades av grupper från afroamerikanskt- och latinamerikanskt ursprung, som är den mest kända och första street dance stilen. Dansstilen spreds vidare över hela världen och under 1980-talet kom den till Sverige. Street dance blev väldigt populärt och det gjordes många filmer, som till exempel "Flashdance" och "Breakdance: The Movie". Däremot började den försvinna mot slutet av 1980-talet.[1]
−
det har länge varit en uglydance som också är en av de bortglömda men populära dansstilarna inom streetdance.
− I början av 2000-talet kom dansen tillbaka, tack vare att det blev mer reklam och fokus på ungdomar. Under den tiden blev den svenska dansgruppen Bounce kända, vilket gjorde att street dance fördes upp på de stora scenerna. Dansen blev då ännu mer populär och det kom tv-program som "Floorfiller", "Let's Dance" och "So you think you can dance", vilka har samma syfte att i slutet av programmet ska den bäste dansaren koras. Genom det här blev fler och fler intresserade av att lära sig att dansa, och det startades då dansskolor världen över. Idag är stilen däremot mer kommersialiserad och inte lika sammankopplad till den originella formen, som gick ut på att man improviserade mycket på gator och klubbar. Istället handlar det mycket om att göra danser utefter musikvideor. Streetdance kommer aldrig nå sin absoluta höjdpunkt, utan den fortsätter hela tiden att utveckla nya stilar och bli mer populär. I Sverige är de mest kända stilarna inom streetdance breakdance, popping, locking, house och hip hop. Stilarna anses vara antingen maskulina eller könsneutrala.
- −
− Frågorna om jämställdhet och könsroller är väldigt aktiva i dagens samhälle. De här frågorna speglas även inom dansen. Det är många dansstilar som männen har en väldigt maskulin roll, till exempel att männen ska lyfta kvinnan i svåra och höga positioner. Det visar att männen är starka. Medan kvinnorna ska bli lyfta och göra mer steg, eftersom de ses som svagare och sköra.
I en akademisk uppsats tar dem upp just de här frågorna, där dem har med intervjuer med Sveriges mest kända street dansare. Dansarna fick frågan om varför de började dansa street dance, och alla gav olika svar. Karin som är en av dansarna, berättade att anledningen till att hon valde att gå en karriär inom street dance var för att dansstilen hade inte lika mycket fokus på perfektion jämfört med klassiska dansstilar. Hon menar att det maskulina är en frihet för kvinnor. Hon berättade om hennes kvinnliga klasskamrater inom dansen att tjejerna som valde att dansa hip hop gillade stilen mer för att de kände sig mer accepterade som de var, jämfört med andra dansstilar.
+
något sätt, verkar det som inom dem ligger många antaganden. I artikeln "Personligt
Enligt Emil valde han street dance för att det ansågs vara “coolt”. Han berättade att han hade en mer gammaldags syn på andra dansstilar än vad andra hade. Dansade en kille något annat än street dance ansågs han vara homosexuell. Det var fördomar som kommer från när dans var en låginkomstkarriär. Jakob däremot var mer tvungen att välja street dance på grund av att folk hade mycket fördomar om andra danser. När han väl blivit identifierad som street dansare blev det mer accepterande för honom att utforska andra dansstilar utan att möta fördomar. Han berättade att under tiden när han växte upp och började dansa street dance, var det alltid betraktat som en cool sak att göra. Det fanns inga fördomar som han märkte av. Däremot var det inte lika accepterat att dansa andra stilar. När han provade på nya dansstilar runt 16 års ålder, var han redan känd som ”breakdansaren”. Hade han börjat med jazz dans tror han att han hade varit tvungen att möta mer svårigheter. Han berättar även att han önskar att alla föräldrar ska låta sina barn göra vad de vill och inte stödja dessa fördomar som kan hända deras barn.
− Emil har en liknande syn som Karin, och berättar att tjejer är redan mer bekväma med att dansa och ingen annan kommer tycka att det är konstigt om en tjej vill prova på breakdance. Han däremot skulle inte vara så bekväm med att till exempel ta balettklasser, eftersom det är fortfarande så mycket fördomar mot manliga dansare och homosexualitet.
−
Karin och Emil har samma syn på olikheterna där det maskulina är accepterat för kvinnor men det feminina är mindre accepterat för män. Sepideh berättar att en del säger att stilen är maskulin men hon kallar den hellre för könsneutral, för det är ingen fokus på sexualitet egentligen. Det är det mer i de commercial stilarna.I den riktiga street dance formen ligger fokusen på musikalitet och uttryck. I stilar som popping och locking, framhävs vanligen mer mallighet. Det finns helt enkelt inte något som är maskulint eller något feminint med stilen, om man nu inte själv bestämmer sig för att ta in dessa egenskaper till sin stil. Man eftersträvar att bli unik, inte försöka se ut som eller röra sig som någon annan. Streetdance är den riktiga motsatsen mot andra dansstilar, som balett där alla dansare är formade likadant, eller sällskapsdansen där de stereotypiska könsrollerna har använts i evigheter.
I de flesta dansformer, både män och kvinnor har olika roller. Kvinnor visas oftare och gör tricks, medan män bär, lyfter eller leder dem. Som maskulös kan det tyckas att manliga dansare ofta inför fördomar om homosexualitet. I Dans, Sex, och Kön: finns det ett tecken på Identity, Dominans och Defiance, av Judith Lynne Hanna , där diskuterar författaren och har analyserat könsrollerna i dansens historia.
En av de punkter som hon gör är att dansen har ansetts vara en icke-lönsam och att heterosexuella män har varit mer benägna att sträva efter mer ansedd karriärer. Kvinnor och homosexuella män, tycks vara de svagare könen, och har därför haft en majoritet av dansens ockupation.
Man skulle vilja påstå det i dag, kan detta ändras, om vi tittar på den nya dansscenen där mer mansdominerade streetdance oavbruten tar över. Men de fördomarna om manliga dansare verkar svårare att bryta ner.
Här föreslår en tjej vid namn Hanna att konstvärlden har varit mer öppen och har gett den manliga homosexuella en arena där de är accepterade. Detta, å andra sidan kan skrämma de heterosexuella männen från samma arena att bli rädda för att bli kallad homosexuell.
Medan de flesta människor säkert identifierar sig med ord på många olika sätt, verkar det som att inom dem ligger många godkännanden. I artikeln "Personligt definitioner av manlighet och kvinnlighet som en aspekt av jämställdhets Själv -koncept".
Där professor Hoffman beskriver det som en tendens att anta att "vi alla vet vad vi menar" och av dessa termer behärskar man mycket av det populära och facklitteraturen lika, trots bekräftelsen att olika personliga och kulturella begreppen, kvinnlighet och manlighet faktiskt existerar och bidrar till sin identitet som kvinna eller man.
Hoffman hävdar också att villkoren manlighet och kvinnlighet är bäst definierad genom personlig beslutsamhet, att "varje kvinnlig individ måste få latitud till att avgöra vad hennes kvinnlighet betyder för henne och varje manlig individ måste vara till latituden att avgöra vad hans manlighet betyder för honom."
Fotnoter[redigera]
−
http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:628217/FULLTEXT01.pdf