KOIIA/Avslutande essä i KOIIA 1

Inledning

Med denna essä kommer jag att diskutera kurslitteraturens behandling av ”identitet”. Vid det näst sista kurstillfället ombads vi kursdeltagare att fokusera på ett område och jag valde identitetsfrågor. Som framgår av kursplanen handlar mycket av den utvalda litteraturen om relationer och ”dialogicitet”, därför kommer jag att i mindre omfattning även beröra kultur och flerspråkighet i relation till identitetsfrågor.

Jag kommer att utgå från de ”läsloggar” som jag har skrivit till respektive läst verk och tematiskt belysa gemensamma skärningspunkter och olika perspektiv. Till det första kurstillfället skrev vi inte läsloggar, varför jag ej kommer att redovisa kurslitteratur från detta tillfälle. I denna text där fokus ligger på identiteter ser jag dessutom inte Paulina de los Reyes och Diana Mulinaris bok Intersektionalitet (2005), som användbar källa för denna essäs användning av intersektionalitetsbegreppet. Författarparet skriver:

Vi menar att en omläsning av intersektionalitet med identitetsproblematiken i centrum och erkännande av olikheter som främsta politiska budskap riskerar att förstärka essentialistiska tendenser inom feminismen och urholka intersektionalitetens teoretiska och politiska potential. Intersektionalitetens sprängkraft ser vi främst som utvecklandet av ett teoretiskt perspektiv som kopplar makt och ojämlikhet till individens möjligheter att agera som subjekt inom ramen för samhällets strukturer, institutionella praktiker och rådande ideologier. Detta innebär även ett kritiskt förhållningssätt till kunskapsproduktionens möjligheter att institutionalisera och naturalisera en ojämlik samhällsordning. Såväl kunskapsproduktionens som den akademiska praktikens politiska innehåll är därför centrala komponenter i vår förståelse av intersektionalitet (de los Reyes & Mulinari 2005, s. 16).

Ett mycket intressant tema i de under kursen lästa verken har varit hur författarna har förhållit sig till relationen teori och praktik samt praktiker. De har samstämmigt påpekat hur viktigt det är med en teori som överensstämmer med den praktik man studerar, samtidigt som praktiken formar teorin. Jag kommer ur ett intersektionalistiskt perspektiv att belysa detta. Eftersom kursen har försökt att använda Wikiversity som ett redskap i lärprocessen vill jag därför också använda mig av denna referens för att närma mig begreppet Intersektionalitet.

Intersektionalitetsbegreppet

Under sökordet ”intersektionalitet” i Wikiversity står det att termen ”Intersectionality Theory” myntades av Kimberle Crenshaw på 1970-talet men erhöll en framskjuten ställning under 1990-talet när sociologen Patricia Hill Collins återintroducerade idéen om intersektionalitet i sin diskussion om ”Black feminism”. Sidan hänvisar till den intersektionalistiska teoribildaren Leslie McCall som beskriver att det finns 3 olika metoder att angripa intersektionalitet på:

1) Anticategorial Complexity, vilken bygger på att dekonstruera kategorial delning. Metoden argumenterar för att sociala kategorier är en ogiltig konstruktion av historien och språk samt att dessa bidrar lite till förståelsen av på vilka sätt människor upplever samhället. De menar att ojämlikheter är grundade i relationer som definieras med ras, klass, sexualitet och genus. Det enda sättet att bli av med förtrycket är att eliminera kategorierna som delar in människorna i olika grupper.

2) Intercategorial (aka Categorial) Complexity. Utgångspunkten i denna metod är att ojämlikheten finns inom samhället. Man studerar existerande kategoriala distinktioner för att dokumentera relationer bland sociala grupper och hur dessa förändras över tid.

3) Intracategorical Complexity är ett mellanting av de två övriga metoderna. Metoden anses vilja förlika kontrasterande perspektiv genom att fokusera på människor som ”cross the boundaries of constructed categories”

    ( Wikiversity, sökordet ”Intersektionalitet”)

En tematisk behandling av kurslitteraturen - Practice som antonym till teori?

Som en röd tråd genom kursen har samtal kretsat kring kursdeltagarnas egna fältarbeten och hur dessa ska knytas till teorier. Flera goda exempel har funnits att läsa om i kurslitteraturen, ett är Etienne Wenger (1998) som för en intressant diskussion om detta i Communitities of Practice. Learning, Meaning and Identity. Learning in doing Series – Social, cognitive and computational perspectives. Han skriver att termen ”practice” ibland används som antonym för teori, idéer, ideal eller tal. Wengers användning av termen är inte en reflektion av dikotomin mellan det praktiska och det teoretiska, ideala-realitet, talande-görande. Med termen ”communitities of practice” vill han inkludera dessa, även om det ibland är diskrepans mellan vad vi säger och vad vi gör, vad vi längtar efter och vad vi bestämmer, vad vi vet och vad vi kan manifestera. Wenger menar att vi alla har våra egna teorier och sätt att förstå världen, och våra ”communitities of practices” är platser där vi utvecklar, förhandlar och delar dem. Han förklarar att även när teorin är ett mål i sig så är den inte lösgjord utan istället producerad i kontexten för specifika praktiker. Angående relationen mellan praktik och teori skriver Wenger att den alltid är komplex och interaktiv. Från detta perspektiv är teori varken oanvändbar eller ideal. Praktik är inte immun mot teori men inte heller mer realiserad av teori eller en inkompetent överslagsräkning av den. Detta dilemma belyser han bl a med att exemplifiera utifrån etnografin:

Ethnographic accounts have provided little evidence to suggest that theoreticians are more likely than others to be reflective on the nature of their own practice. In fact, the formal character of their finished products may well hide the practical complexities and everyday processes from which they arise. Certainly, claims processors spend a lot of time in informal reflections, frequently talking about their own practices while at lunch and on breaks. They do not view themselves as theoreticians, but they always seemed to enjoy immensely answering my questions about their work and tasking these conversations as opportunities to explore opinions and engage in a process of reflection (Wenger 1998, s. 48).

Om konsten att definiera - Diskurs och diskursiva praktiker

Linell (1998) skriver om relationen mellan diskurs och diskursiva praktiker. Han lyfter fram att hos lingvister har det dominanta valet varit det formalistiska perspektivet, exempelvis baserat på Saussures ”langue” och Chomskys ”competence”. Linell vill här istället undersöka språket som en diskurs i ett mer funktionalistiskt perspektiv. Språk är konstruktiva och konstruerade på det sätt som vi agerar och tänker i världen, och hur vi uppfattar och föreställer oss omvärlden. Språkstrukturer är mer eller mindre abstrakta medan diskurser är bundna till en specifik situation såsom tid, platser, personer och aktiviteter. Även språkliga strukturer är dynamiska och beroende av förändringar. Diskurs och diskursiva praktiker är i sig själva välstrukturerade, men detta sker i huvudsak inom strukturen inom den diskursiva praktiken, snarare än strukturerade skilt från eller inom diskursen. Det är först och främst en organisering av sociala aktioner och inte en struktur gällande exklusivt språk och lingvistisk form, anser Linell.

Alla beskrivningar av verkligheten är subjektiva beskrivningar av perspektiv och dessa perspektiv reflekterar förståelse, intressen och överenskommelser på den del av det individuella och kollektiva som upphöjer dem, beskriver Linell (1998). Monologismen antar som primära benämningar på ”social realities” maktstrukturer, kulturella roller, språk, och individual, kognitiva realiteter, processhinder, individuella intensioner. Dialogismen vill konstruera ”practices” och interaktioner som primära benämningar och söker att förklara hur språk, traditioner, rutiner, roller, kunskap och teorier är inbäddade som aspekter gällande den kontinuerliga praxisen. Linell (1998) skriver att centralt för dialogismen är antagandet att ett antal grundläggande verkligheter är interrelaterade i termer av inre, begreppsliga ömsesidiga beroenden. Ett begrepp kan inte bli definierat oberoende av, eller genom föregående av den andre.

Central to dialogism is the assumption that a number of basic entities are interrelated in terms of intrinsic, conceptual interdependencies; one concept cannot be defined independent of, or thought of as prior to, the other. There are reflexive relations between dialogue contributions or activities and their contexts, between express and meaning, between selves and others, between minds and social environments, between individuals and communities, between language structure and discursive reconstruction, between stability and change in human experiences (Linell 1998, s. 263-264).

Interaktionens essens ligger i interaktionen själv. Linell (1998) förklarar att vi inte har individer och samhälle, dock interaktioner av individer i sociala och kulturella kontexter.

Wenger (1998) skriver att det finns en djup förbindelse mellan identitet och practice. Att utveckla en praktik kräver bildande av ”community” vars medlemmar kan engagera sig med varandra och sålunda erkänna varandra som deltagare. Konsekvensen av detta blir: ”practice entails the negotiation of ways of being a person in that context” (Wenger 1998, s. 149). Wenger sammanfattar detta med orden: “In this sence, the formation of a community of practice is also the negotiation of identities” (Wenger 1998, s. 149). Han karakteriserar identitet tematiskt med följande beskrivningar: “Identity as negotiated experience” ”Identity as community membership”, ”Identity as learning trajectory”, ”Identity as nexus of multimembership”, “Identity as a relation between the local and the global” .

Practice, community och community of practice

Själv kommenterar Wenger (1998) att när han fristående använder termen “community” eller termen “practice” är det bara som en förkortning för att göra texten mindre besvärlig att hantera. Han finner tre dimensioner (Wenger 1998, s. 73) av relationen practice och community:

1) Ömsesidigt engagemang 2) En gemensam företagsamhet 3) En delad repertoar

Repertoaren ”community of practice” (Wenger 1998, s. 83), menar Wenger inkluderar rutiner, ord, verktyg, sätt man gör saker på, berättelser, gester, symboler, genrer, handlingar, begrepp som ”community” har producerat eller adopterat i sin existens eller som har blivit en del av dess existens.

The negotiation of meaning, I have argued, is the level of discourse at which the concept of practice should be understood. The second piece of necessary groundwork is to associate practice with the formation of communitities. By associating practice with community, I am not arguing that everything anybody might call a community is defined by practice or has a practice that is specific to it; nor that everything anybody might call practices is the defining property of a clearly specifiable community. A residential neighborhood, for instance, is often called “the community” but it is usually not a community of practice. Playing scales on the piano is often called practice – as in “practice makes perfect” – but it does not define what I would call a community of practice. Rather, I am claiming that associating practice and community does two things.

1) It yields a more tractable characterization of the concept of practice – in particular, by distinguishing it from less tractable terms like culture, activity, or structure. 2) It defines a special type of community – a community of practice (Wenger 1998, s. 72)

Wenger menar att medlemskap i en ”community of practices” förklarar ”identity” som en form av kompetens. I denna betydelse blir identitet relaterat till världen i en särskild blandning av det familjära och det främmande, det uppenbara och det mystiska, det transparenta och det ogenomskinliga. Wenger understryker: ”identity in practice arises out of an interplay of participation and reification” (Wenger 1998, s. 153). Han skriver att vi går igenom en rad av former för deltagande, att våra identiteter formas av banor, både inom och över “communitites of practices”. Detta sammanfattar han i punkterna:

1) Identitet är i huvudsak temporär 2) Att arbetet med identitet är pågående 3) Eftersom det är konstruerat i en social kontext, är identiter mer komplexa än en linjär notering i tiden. 4) Identiteter är definierade med respekt till interaktion av multipla och divergerande banor.

Wenger (1998) markerar att dessa perspektiv ser ”learning” som något pågående, men det innebär inte att trivialisera begreppet genom att påstå att allt vi gör är ”learning”. Han visar på relationen mellan learning och practice: ”Learning is the enging of practice, and practice is the history of that learning” (Wenger 1998, s. 96). Han förklarar att en konsekvens av ”communitities of practice” blir att det inte är så klart var cyklerna börjar respektive slutar. Wenger liknar ”communitities of practice” vid ett landskap där termerna ”boundaries” och ”perpheries”(Wenger 1998, s. 118ff) båda refererar till ”gränser” med resten av världen för ”communitities of practice”. ”Boundaries” refererar till diskontinuitet, till linjer av distinktion mellan insida och utsida, medlemskap och icke medlemskap, inklusion och exklusion. ”Peripheries” refererar till kontinuiteter, till områden med överlappningar och förbindelser, till fönster och mötesplatser, till organiserade och kausala möjligheter för deltagande erbjudna till ”outsiders” eller ”nybörjare”. Boundaries och peripheries är, menar Wenger, vävda tillsammans till en komplex textur av distinktion och association, möjligheter och omöjligheter, öppningar och låsningar, begränsningar och obundenhet, gator och entréer, deltagande och icke-deltagande. (Wenger 1998, s. 121).

Under rubriken ”Nexus of multimembership” skriver Wenger om identitet som multimedlemskap, sammanlänkning, sociala broar och privata ”selves”. I kapitlet ”Lokal-global interplay” lyfter han fram att identitet varken är inskränkt lokal till aktivitet eller abstrakt global, att olika intressen kan få olika meningsbäranden:

More generally, what it means to be left-handed or right handed, a woman or a man, good-looking or plain, a younger person or an older person, a high-school dropout or the holder of a doctorate, the owner of a BMW or of a beat-up subcompact, literate or illiterate, outcast or successful – these meanings are sharped by the practices where such categories are lived as engaged identities. Broader categories and institutions attract our attention because they are often more reified than the communities of practices in which we experience them as part of a lived identity. (Wenger 1998, s. 162).

Identitet och deltagande - “Practices of social communities and constructing identities in relation to these communities”

Wenger (1998) utgår från att ”learning” involverar en interaktion mellan erfarenhet och kompetens. Han menar att eftersom lärande transformerar vem vi är och vad vi kan göra är det en erfarenhet av identitet. Lärande är inte bara en ackumulation av ”skills” och ”information” utan en process av blivande, att bli en speciell person eller att undvika att bli en speciell person. I Wengers ögon kan learning inte designas utan det tillhör fältet av erfarenhet och ”practices”. Han skriver: ”Learning happens, design or no design”(Wenger 1998, s. 225)

Etienne Wenger (1998) framhåller att våra institutioner har adresserat frågan om lärande till i huvudsak antagandet att lärandet är en individuell process, som har en början och ett slut, att det är bäst om det är separerat från våra övriga aktiviteter och att det är resultatet av undervisning. Med ett sådant resonemang läggs fokus på läraren och övningar.

Wenger (1998) påpekar att det finns många sorters ”learning theory”. Han utgår från fyra antaganden och menar att det primära i denna teori som han lägger fram är att lärandet bygger på socialt deltagande:

1) Vi är sociala varelser 2) Kunskap är en fråga om kompetens 3) Kunskap är en fråga om deltagande 4) Mening, vår möjlighet att utforska världen och engagera oss i det som är meningsfullt

Wenger understryker att med ”deltagande” refererar han inte bara till lokala händelser i speciella aktiviteter med speciella människor utan till mer omfattande processer av att vara aktivt deltagande i ”practices of social communities and constructing identities in relation to these communities” (Wenger 1998, s. 4). Wenger skriver att en social teori om lärande därför måste integrera komponenter nödvändiga för att karaktärisera den deltagande processen gällande lärande och kunskapande. Dessa komponenter är djupt förbundna med varandra och ömsesidigt definierade, vilket innebär att man kan byta plats med varandra och fortfarande erhålla meningsbärande. Wenger (1998) beskriver att när han i boken använder begreppet ”community of practice” gör han det för att peka ut ett bredare ramverk på vad som är ett grundläggande element.

Angående ”theories of learning” uppmärksammar Linell (1998) att ett traditionellt perspektiv bygger på den Cartesianska dikotomin mellan ’knowledge’ och ’learning’ och det tenderar att se det tidigare som oproblematiskt och det senare som problemet. Per Linell (1998) visar för det första, att monologismen är det klart dominanta paradigmet inom ”language sciences” och undersöker i huvudsak vilka handlingar som utväxlas mellan individer. För det andra, med denna utgångspunkt, står hela diskursteorin i relation till teorier om ”language structure” och ”individual linguistic competence”, där man studerar hur den semantiska representationen används i diskurs av kompetenta talare. Inom monologismen är handlande diskurs och lingvistiskt beteende förklarat, individen porträtterad som tänkande och handlande på ett subjektivt sätt till individuella intentioner och till förhållanden definierade av sociala faktorer såsom gender, ålder, socio-ekonomsik status, utbildning, maktstrukturer etc som med syfte för analysen är tagna för att ge stadiga egenskaper i kontexten. I Approaching Dialogue uttrycker Linell (1998) att han skall använda monologism som en bakgrund för att lägga ut de fundamentala principerna av en alternativ metod, den om dialogism. Medan monologismen antar individernas och samhällenas kulturer för att ta en analytisk början, tar dialogismen handlingar och interaktioner, egentligen den diskursiva praktiken, i deras kontext som en basal enhet. Dessa är grundläggande enheter som inte kan bli reducerade till element av andra slag på ett enkelt sätt. Diskurser är då förstådda inte som processer som involverar individer och en dialogisk teori om monolog och sociala strukturer som autonoma och ömsesidiga oberoende berättiganden, utan istället i termer av dynamiska och ömsesidiga mellanberoenden mellan individer som aktörer-i-specifika-interaktioner-och-kontext. Monologisten skulle hävda, förklarar Linell, att den ultimata kommunikationen är den mellan individer. Dialogisten skulle replikera att fastän vi inte kan antaga några andra neuropsykologiska substanser för det kognitiva, emotiva och de kognitiva processer involverade i kommunikation än mänskliga varelser, bör vi, i analyserna av handling och mening, tala om ”joint”. Linell (1998) beskriver vad Crapanzano skrivit att det klassiska begreppet ”dialogue” i huvudsak är en öppen interaktion karakteriserad av kooperation och symmetri (med lika möjligheter för deltagarna att ta turer och utveckla ämnen) och att anamma ett exklusivt sanningssökande genom penetrerad argumentation, ’dialegesthai’ utan tvång från någon part och utan att processen har blivit hindrad av personliga prereferenser, känslor, makt, etc och med ett deliberativt avståndstagande till slutenhet och slutligen att dialogen alltid är en pågående process med deltagarna öppna för att konstant ta det under omprövning. Sådana diskurser låter de goda argumenten vinna över de dåliga och deltagarna enas om förståelser de gemensamt har enats om. Detta ideala att finna normer för ”den sanna dialogen” är vida spridd, kanske speciellt i akademiska kretsar i den västerländska civilisationen, avslutar Linell.

Theories of identity

”Theories of identity” handlar om den sociala formationen av personen, det kulturella tydandet av kroppen, och skapandet och användningen av att markera medlemskap i form av genomföranderiter och sociala kategorier, menar Wenger (1998). De adresserar frågor till gender, klass, etnicitet, ålder, och andra former av kategoriseringar, i association och åtskillnad i ett försök att förstå personen som formad genom komplexa relationer av ömsesidig konstitution mellan individer och grupper. Beträffande teorier om det “kollektiva” ställer Wenger (1998) formationer av sociala grupperingar såsom olika typer från:

local (families, communities, groups, networks) to the global (states, social classes, associations, social movements, organizations). They also seek to describe mechanism of social cohersion by which these configurations are produced, substained, and reproduced over time (solidarity, commitments, common interests, affinity)(Wenger 1998, s. 14).

David Block (2007) skriver att de senaste 15-20 årens publikationer inom ”social science” har utgått från Anthony Giddens Modernity and Self-identity(1991) till Zygmunt Bauman (2005) Liquid Life. Block menar att denna poststrukturalistiska syn har utvecklat och blivit inflytelserik i ”social sciences”, där man har diskuterat om det är biologi eller social struktur som är bestämmande för identiteten. Med en social strukturalistisk metod för identitet blir den förstådd som ett sökande efter universiella lagar/regler för mänskligt beteende.

The self is seen as the product of the social conditions in and under which it has developed. Traditionally, this had meant that individuals are determined by their membership in social categories bases on social class, religion, education, family, peer groups and so on. In a broader sence, it has also meant that they are sharped and formed by their ‘culture’, understood to be relatively fixed worldview, modes of behaviour and artefacts of a particular group of people (Block 2007, s. 12).

David Block (2007) skriver att en ”essentialist position” är att människor är förutbestämda till biologin eller miljön. Block (2007) beskriver även att Erving Goffman har använt dramaturgiska metaforer for att skapa mening av hur individer skapar identitet i olika kontexter. Block nämner The Presentation of Self in Everyday Life från 1959. Senare har Goffman anammat en mer sociolingvistisk orientering, menar Block.

Teoretiskt sätt är ”the native speaker konceptet” tvetydigt. Det ställer, menar Davies (2003), frågor om relationen mellan partikulär och universal. Noam Chomsky, som en förkämpe för den universalistiska positionen, lyfter fram statusen hos the native speaker som den starkaste möjligaste meningen av ärvd bestämning av talets förvärvande, vilket som han ser det, måste innebära det att vara människa är att vara en native speaker. Med detta resonemang, uttrycker Davies, finns inget intresse för ”developmental states or stages”, ej heller att studera skillnaderna native - non-native, languges - dialects. En central tvetydighet som Chomsky lyfter fram med ”the native speaker idea” är att användandet knyter an till både person och ideal. The native speaker är i hans ögon samtidigt ”arbiter of a grammar” och ”some who being the model for the grammar”. Enligt Alan Davies använder lingvisten Michael Halliday inte termen native speaker utan förklarar att ”mother tongue” är mer relevant eftersom inget språk helt kan ersätta detta. På modersmålet möjliggörs:

(1) saying the same thing in different ways, (2) hesitation, and saying nothing very much (3) predicting what the other person is going to say (4) adding new verbal skills (learning new words and new meanings) when talking and listening. (Citerat i Alan Davies 2003, s3)

Halliday förklarar att detta kan vi aldrig lära oss på ett andra språk, likaså är det möjligt men svårt för en vuxen att på ett andra språk bli en native speaker på målspråket, beskriver Block (2007). Om den amerikanska lingvisten Leonard Bloomfield skriver Block (2007) att Bloomfield inte använder termen native speaker utan skriver istället the native language. Bloomfield utgår från antagandet att ett barn inte primärt talar standardspråk utan först efter att barnet har kommit till skolan formas hennes språk i undervisningen till ett standardspråk. Bloomfield anser att inget språk är som the native language, det som man har lärt sig i mammas knä. Språkliga misstag ser han som dialektala former burna till standardspråket. Bloomfield har skrivit att det första språk människan lär sig tala är hennes native language, därmed blir hon också en native speaker på detta språk. Davies beskriver att en poäng med detta resonemang är att barn lär sig att tala när de lär sig att göra något annat, exempelvis genom observation, deltagande eller interaktion med människor i deras omgivning. Block hänvisar också till Mary Tays undersökningar av native speakers relation till sk New Englishes (Singapore, Indien etc). Hon beskriver att det råder en brist på klarhet i definitioner och noterar att de två faktorerna ”pirority of learning” och ”unbroken oral tradition” vanligtvis åberopas först. Tay beskriver, enligt Block (2007), att en native speaker of English, som inte kommer från USA eller Storbritannien, är en individ som har lärt sig engelska i barndomen och fortsätter att använda det som sitt dominantspråk samt har nått en viss nivå av språkligt flöde. Hon fortsätter att utveckla begreppet; om en person lär sig English senare i livet kommer hon förmodligen inte att lyckas uppnå ett flöde som en native. Om en person lär sig English som barn, men som vuxen inte använder språket som ett dominant, blir hennes native flöde i språket möjligt att ifrågasätta.

Identification och negotiability

Wenger (1998) slår fast att generellt formar våra identiteter en sorts spänning mellan våra olika investeringar av tillhörigheter och vår förmåga att förhandla meningsbärande som handlar om dessa identiteter. Att tala om identiteter i form av växelverkan mellan identifikation och förhandling sätter frågan om makt i förgrunden menar Wenger. Termen ”identification” karakteriseras av ”identifying as (and being identified as) samt ”identifying with”. Identifikation är en process som är både ”relational and experiential, subjective and collective”(Wenger 1998, s. 191). Identifikation kan vara både positiv och negativ, är socialt organiserad, och är en dynamisk och generativ process. Identifikation är i huvudsak inte en relation mellan människor utan mellan deltagare och sammansättningen av deras sociala existens, vilket inkluderar andra deltagare, sociala konfigurationer, kategorier, företagsamhet, handlingar, artefakter osv. ”Imagination” är en viktig källa för identifikation. Identifikation är beroende av den bild av världen och oss själva som vi kan skapa. Den beror även på förbindelserna som vi skapar över historien och det sociala landskapet. Genom dessa förbindelser expanderas identifikationen över tid och rum och vår identitet tar nya dimensioner. ”Negotiability” refererar till förmåga, tillfälle och legitimitet att bidra till att ta ansvar för att forma och skapa meningen för inom den sociala konfigurationen. Negotiability tillåter oss att göra meningar applicerbara på nya omständigheter, att försäkra sig om samarbete med andra, att göra mening av händelser, eller att dra fördel av vårt medlemskap. Negotiability är definierat med hänsyn till sociala konfigurationer och våra positioner i dessa. Wenger lyfter här fram ”economies of meaning” och ”ownership of meaning”(Wenger 1998, s. 197ff). Wenger visar att det råder en komplex relation mellan ”identification” och ”negotiability”. Detta leder till ”The dual nature of identity” (Wenger 1998, s. 207) Han förklarar att denna spänning tar sig i uttryck i en inre och en yttre form:

1) Inre, ett fokus på gemensam identifikation kan i sig själv leda till objektets kamp för ägarskap i dess mening 2) Yttre, processen med identifikation begränsar ”negotiability”. Kult och andra former av totaliserande medlemskap är extrema exempel, men inte desto mindre intensiva former av identifikation också formade av vad som är säljbart och i vilket omfång det är så. Medlemskap är därför både möjliggörande och begränsande för identitet, det är både en resurs och en utgift.

Wenger skriver:

Identity is a locus of social selfhood and by the same token a locus of social power. On the one hand, it is the power to belong, to be a certain person, to claim a place with the legitimacy of membership; and on the other it is the vulnerability of belonging to, identifying with, and being part of some communities that contribute to defining who we are and thus have a hold on us. Rooted in our identities, power derives from belonging as well as from exercising control over what we belong to .It includes both conflictual and coalescing aspects – it requires or creates some form of consensus in order to become socially effective, but the meaning of the consensus is something whose ownership always remains open to negotiation.. Power has a dual structure that reflects the interplay between identification and negotiability (Wenger 1998, s. 207).

Wenger (1998) förklarar att våra olika tillhörigheter till arbetet med att sammanlänka måste adresseras till frågorna om “negotiability” så väl som till “identification”. Han hävdar exempelvis att det inte är möjligt att vara feminist i ett katolskt hushåll och att identifiera sig med båda.

Första upplagan av The Native Speaker: Myth and Reality utkom 1991 och startade en debatt om hur native-speaker respektive non-native-speaker skiljer sig åt, samt huruvida ”native speaker” har någon giltighet. I The Native Speaker: Myth and realitet slår Davis fast att den fundamentala skillnaden dem emellan är förutbestämd samt att det är en fråga om makt. De som gör anspråk på att ha Native speaker status har ansvarstaganden i form av självförtroende och identitet. De måste känna sig säkra i rollen som native speakers, identifiera sig med andra native speakers och bli accepterade av dem.

Davis definition av native speaker är:

The native speaker is for a start one who can lay claim to being a speaker of a language by virtue of place or country of birth. But birth place alone as a defining characteristic seems too restricting since children can be moved very quickly after birth from one country to another. We need to add the notion of adoption as an alternative; the definition then becomes; by place or country of birth or adoption. There is the further sense of ascription – a person does not choose to be, can´t help being a native speaker” ( Davies 2003, viii).

Native är besläktat med naïf och får i den betydelsen beteckna medfödd, alltså något man inte kan göra något åt. Tillsammans täcker de attributen för såväl det sociolingvistiska (land, födelse eller adoption) som det psykolingvistiska (att inte själv kunna rå för) hos native speaker. The native och the natural kan komma i konflikt när någon önskar att byta identitet, exempelvis att tillhöra en ny grupp. Native, naïf och natural är viktiga i Davis argumentation. Han skriver:

What I try to show in this book is that being a native speaker is only about naïve naturalness, that is about not being able to help what you are. It is also, and in my view more importantly, about groups and identity: the point is that while we do not choose where we come from we do have some more measure of choose of where we go to. Difficult as it is, we can change identities (even the most basic etnicity, that of gender), we can join new groups. ( Davies 2003, viii)

Att vara en native speaker i Davies (2003) mening innebär att det både är en process(användning) och en produkt(mätning av resultat). Att vara en native speaker uppfattas som något positivt. En native speaker är ingen learner, eller lack of malfunction. Första gången termen native speaker användes var, enligt Davies, 1933 av Bloomfield i Language.

Alan Davis (2003) berättar i The Native Speaker: Myth and Reality om sin egen uppväxt i South Wales och att han likt en proselyt förväntades välja sin identitet. I barndomshemmet talades engelska trots att hans mor var native-speaker of Welsh och hans far som var Welsh men talade engelska. Alan Davies förklarar detta med att föräldrarna, som många i den generationen, förmodligen ansåg att English representerade modernitet, öppenhet, nya idéer och emanicipation. I hans skola blev Welsh marginaliserad till förmån för English. Alan Davies menar att det är möjligt att överföra detta gynnande av English som ett sätt att förutsätta en tillgång för minoritetsbarnen till majoritetens kultur, språk och samhälle. Argument för detta handlande lär ha varit att barnen redan hade Welsh, så de behövde utsättas för English och den enda platsen där detta kunde ske var i klassrummet. Davies exemplifierar att även The native English blev av non-Welsh speaking South Walians en stigmatiserad mångfald, stigmatiserade av sig själva och av andra. De var varken Welsh speaker eller det mer prestigefulla speaker of English. Davies berättar om sina tillkortakommanden i att lära sig Welsh som främmande språk trots en schemalagd lektion dagligen under ett års tid i skolan. När han däremot under en 12 veckor lång sommarvistelse med ”the right mental set” befann sig i rätt kontext gick det både lätt och snabbt att lära sig språket. Med dessa exempel utgående från sig själv vill Alan Davies visa att känslan är viktig för mänsklig erfarenhet, så även påståendet att identitet skapas via språk.

Slutkommentarer

Enligt Etienne Wenger (1998, se även Linell 1998) har alla människor sina egna teorier och sätt att förstå världen. ”Communitities of practices” är platser där teorier utvecklas, förhandlas och delas. Wenger uttrycker att när teorin är målet så är den inte lösgjord utan producerad i kontexten för specifika praktiker. Wenger skriver att relationen mellan teori och praktik alltid är komplex och interaktiv. Med ett sådant perspektiv blir teori varken oanvändbar eller ideal.

Enligt min uppfattning har författarna till denna kusliteratur inte hänvisat till teoretisk tillämpning av intersektionalitet i sina texter. Jag ser dock att denna kurs har utvecklat mina kunskaper kring identitetsfrågor, kultur och flerspråkighet och jag har blivit mer uppmärksam på att urskilja och analysera innebörder och begrepp i relation till intersektionalitet. Paulina de los Reyes och Diana Mulinari företräder i boken Intersektionalitet (2005) ett perspektiv på intersektionalitet som inte återfinns i övrig kurslitteratur . Med mitt utvalda citat i inledningen framgår det att författarparet inte är intresserat av identiteter som utgångspunkt. De kopplar makt och ojämlikhet till individens möjligheter, ej kollektivets eller ett ömsesidigt beroende. De skriver om ”kunskapsproduktionens möjligheter” ej om möjligheter med/i/av/ tillsammans med andras lärande eller practices. De skriver även i bestämd form om ”den akademiska praktikens politiska innehåll” och jag undrar om det verkligen finns en bestämd sådan och om är den sedan är oberoende av tidens och platsens position? Jag anser att de i texten har skrivit fram en statisk polariserad blid av individen som subjekt och ”samhällets strukturer, institutionella praktiker och rådande ideologier” som motpart. Kan identiteter inte vara av temporär eller av pågående natur?

Beträffande metoden Anticategorial Complexity finns det hos de flesta av författarna en benägenhet att skriva fram relationer definierade i kategorial indelning i form av klass, genus, ålder etc. Jag kan emellertid inte påminna mig att de i nämnvärd omfattning har skrivit om sexualitet eller genus. Dock föreslår ingen av de aktuella författarna att det är ett förtryck att dela in människor på detta sätt, inte heller att kategorierna ska elimineras för att de skulle kunna sortera människorna i olika grupperingar. Som Linell (1998) beskriver monologismen och dess primära benämningar av ”social realities” finns nog vissa spår av delvis möjlig riktning mot denna metod, medan dialogismen söker konstruera ”practices”, interaktion samt förklara hur teori och praktik är inbäddade som aspekter i kontinuerlig praxis.

På ett generellt plan skulle man kunna placera Wenger (1998), Block (2005) och Linell (1998) i både den Intercategorial (aka Categorial) Complexity och den Intracategorial Complexity metoden. Detta för att författarna visar på ett gemensamt intresse för dynamiska processer, ömsesidiga beroenden, deltaganden, förändringar, diskurser, positioner, practices, perspektiv och vad dessa reflekterar, dialogism, respekt och självförtroende etc. Wenger exemplifierar med tre dimensioner i relationen practice och community, vilka består av ömsesidigt engagemang, en gemensam företagsamhet samt en delad repertoar. Han beskriver att medlemskap i en community är en sorts kompetens. Wenger slår fast att identitet är i huvudsak temporär; att arbetet med identitet är pågående; eftersom identitet är konstruerat i en social kontext, är identiteter mer komplex än en linjär notering i tiden; identiteter är definierade med respekt för interaktion av multipla och divergerande banor. Wenger jämför ”communitities of practice” med ett landskap. Som gräns använder han begreppen ”boundaries” och ”perpheries”. Det förra syftar på diskontinuitet, till linjer av distinktion mellan insida och utsida, medlemskap och icke medlemskap, inklusion och exklusion. Det senare till kontinuiteter, till områden med överlappningar och förbindelser, till fönster och mötesplatser, till organiserad och kausala möjligheter för deltagande av ”outsiders” eller ”nybörjare”. Wenger har som utgångspunkt att ”learning” sker i interaktion mellan erfarenhet och kompetens. Eftersom lärande transformerar vem vi är och vad vi kan göra är det en erfarenhet av identitet. Lärande består inte bara av ”skills” och ”information” utan även av en blivandeprocess där människan kan bli, eller att undvika att bli, en ”speciell” person.

David Block (2007) menar att inom den poststrukturalistiska synen har man diskuterat huruvida det är biologi eller social struktur som är bestämmande för identiteten. Identitet blir även förstådd som ett sökande efter universella lagar/regler för mänskligt beteende i ett socialstrukturalistiskt perspektiv.

Hur mycket kan man tolka in i dessa tre knapphändiga definitioner av intersektionalitet? Som jag läser Block skulle jag kunna säga att han ger flera exempel på forskare, exv Bloomfield och Tay, vilka lyckas ”gå över gränserna för konstruerade kategorier”. Är detta intersektionalitet a la Intracategoria Complexity eller god traditionell forskning? Eller placerar man Block i facket Intercategorial (aka Categorial) Complexity för att han över tid studerar existerande kategorier bland sk native speaker. Och var ska man placera Alan Davies, som understryker känslans betydelse för erfarenhet och att identitet skapas via språk? Vad uttrycker teorin när den är lösgjord och producerad i kontext för specifika praktiker?

/Marie Nordmark

Referenser

Block, David (2007): Second Language Identities. London: Continuum

Davies, Alan (2003): The native speaker: Myth and reality. 2 nd ed. Clevedon: Multilingual matters.

De los Reyes, Paulina & Mulinari, Diana (2005): Intersektionalitet: kritiska reflektioner over (o)jämlikhetens landskap. Malmö: Liber.

”Intersectionality”, http://en.wikipedia.org/wiki/Intersectionality. [Hämtad 2008-08-17].

Linell, Per (1998): Approaching Dialogue: Talk, Interaction and Contexts in Dialogical Perspectives. Amsterdam: John Benjamin.

Wenger, Etienne (1998): Communities of Practice. Learning, Meaning and Identity. Learning in Doing Series – Social, cognitive and computational perspectives. Cambridge: Cambridge University Press.