Modersmål/Modersmål och moderskap

Från Wikiversity
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Modersmål och moderskap[redigera]

Inledning I denna text har jag utgått från ”The Native Speaker: Myth and reality” av Alan Davies (2003) och (en artikel ur Negotiation of identities in multilingual contexts): ”Mothers and mother tongue: Perspectives on self-construction by mothers of Pakistani heritage” av Jean Mills (2004).

En av de första sakerna som slog mig i läsningen av Davies bok var att det, mig veterligen, inte finns någon term för det som på engelska kallas the native speaker. Det kan översättas med en person som ’talar som en infödd’, eller det som i dagligt tal kallas modersmål, med andra ord en ’ursprungstalare’ eller, som jag hädanefter kommer att skriva, modersmålstalare Davies tar itu med detta komplexa begrepp genom att resonera kring föreställningar om modersmålstalare utifrån skilda teoretiska perspektiv. Han redogör också för termer som ofta, både i vardagligt tal och i forskarsammanhang, används synonymt med modersmål såsom hemspråk (home language), förstaspråk (first language) och dominant språk (dominant language). Jag kommer inte gå in på de skillnader och likheter som finns mellan dessa, utan nöjer mig med att se närmare på begreppet modersmål. Några av frågorna han försöker besvara ur olika synvinklar är vem som kan anses tala ett modersmål? Huruvida alla talar ett modersmål och om det i så fall är att betrakta som det första språket du lär dig som barn? Kan en person ha flera modersmål? Dessa frågor ligger också till grund för denna text.

I mina egna funderingar kring modersmålstalare återkom jag ofta till kopplingen mellan modersmål och mödrar/moderskap och jag saknade en djupare analys av detta i Davies bok. Jag valde därför att studera Jean Mills (2004) artikel närmare: Hon har gjort en studie av flerspråkiga kvinnor i Storbritannien, i syfte att analysera modersmålsdiskurser i relation till kvinnors identitet som mödrar. De tio kvinnorna som deltog i studien var mellan 29 - 43 år. Alla talade flytande engelska, liksom punjabi eller mirpuri och några hade också varierande kompetenser i arabiska och urdu. Fem av kvinnorna var födda här, medan resten kom till Storbritannien som barn och de hade alla egna barn i olika åldrar. Under två års tid intervjuades de av Mills angående deras synpunkter och attityder gentemot deras egen och barnens flerspråkighet . Jag kommer att använder mig av hennes studie för att exemplifiera några av Davies teoretiska resonemang.

Kommenterarer från Jenny I arbetet med min text kring Davies bok använde jag mig först av modersmålstalare som en översättning av native speaker, men detta är en problematisk översättning. Kenneth Hyltenstam och Niclas Abrahamsson använder termen infödda talare (2004:221), vilken kan ses som ett alternativ till modersmålstalare för att komma ifrån problematiken kring moderskapet. Vad innebär det dock att vara infödd? Infödd i vad? Jag tolkar det som att infödandet handlar om att födas in i en språkgemenskap, vilket gör att frågan om moderskapet åter blir aktuellt. Vi kommer således inte infrån infödandet i en språkgemenskap handlar om att födas av en viss förälder/föräldrar. Begreppet infödd talare i en språkgemenskap leder dock till frågan hur stor språkgemenskapen bör vara för att en talare ska bli infödd? Innebär föräldrarnas medlemsskap i en språkgemenskap som infödda talare ett automatiskt medlemskap även för barnet? Jag vill konkretisera problematiken genom ett exempel: Paulo är född i Sverige. Hans mor är född i Peru och pratar spanska, svenska och engelska. Hans far är född i Spanien, men pratade katalonska i hemmet som barn. Fadern pratar även spanska, franska och svenska. I hemmet pratar föräldrarna spanska, katalanska och svenska, men även en del franska som fadern undervisar i. Vilken språkgemenskap föds Paulo in i? Den svenska, spanska, katalanska eller franska? Räcker det med att en förälder pratar ett språk, exempelvis katalanska med barnet för att han ska bli en infödd talare i språket? Eller är det så att det krävs att en större mängd människor runt omkring barnet talar ett visst språk för det ska bli en infödd talare? Ett kriterium som i Paulos fall skulle göra att han enbart kan bli en infödd talare i svenska. Eller är det så att Paulo blir en infödd talare i alla dessa språk eller i en flerspråkig unik språkgemenskap?

Man kan dra en hel del paralleller mellan frågan om infödda talare och modersmålstalare med frågan om medborgaskap.

En moders språk

I Svenska akademins ordbok (SAOB) definieras modersmål som just moderns språk: ”det språk som man som barn har lärt sig tala (eg. av sin moder)”, men också som ”fosterlan¬dets språk, det språk som talas av det folk man tillhör” samt ”ens eget språk” (http://g3.spraakdata.gu.se/saob). I texten som följer kommer jag att återkomma till dessa tre till synes självklara, men i flera avseenden förenklade definitionerna, då jag menar att de ett tydligt sätt redogör för de mest dominerade föreställningarna om modersmål . Själva ordet modersmål är ursprungligen är en sammansättning av två ord, moder och mål (det sistnämnda står i detta sammanhang primärt för tungomål - alltså språk - och inte andra betydelser av mål, även om det inte är svårt att associera det till ett mål mat eller livsmål osv.). Det talas inte om en persons fadersmål eller föräldramål, vilket pekar på den tydliga kopplingen till modern och de(t) språk som hon talar, som lärs ”from your mother’s knee” som Alan Davies uttrycker det (2003 s 16). Här förstärks tanken om (den biologiska) modern som barnets mest oumbärliga vårdnadstagare, genom att hon också lär barnet dess första språk – det språk som ses som det viktigaste (och kanske enda) som individen kan behärska fullt ut. Svaret på frågan om vi kan ha flera modersmål blir inom ramen för denna föreställning nekande: Då vi bara har en moder kan vi bara ha ett modersmål (Mills 2004 s 166). Här bortses det helt från det faktum att modern kan vara flerspråkig, eller att ett barn kan ha flera mödrar, som exempelvis barn till lesbiska par eller adopterade barn, som talar olika språk. När det gäller barn som adopteras sent i livet och byter både språklig och social och kulturell miljö, kan man fråga sig vilket språk som så småningom skall betraktas som dess modersmål: Det förstaspråk som barnet lärt av den biologiska modern (eller annan vårdnadstagare) eller adoptivförälderns språk? Resonemanget en moder-ett modersmål utgår från att barnet växer upp i en helt enspråkig omgivning, där inga andra personer i barnets närmiljö skulle kunna bidra till att ge barnet fler än ett modersmål. Det förutsätts också att barnets egna unika språk, dess idiolekt, överensstämmer med moderns; att barnet genom att lära sig av moderns sätt att tala också talar likadant (Davies 2003). Med andra ord att modersmål är ett språk som är med eller mindre nedärvt i generation efter generation, i likhet med en viss etnisk, nationell, religiös eller social och kulturell tillhörighet. Att ha ett annat modersmål än sina föräldrar är med detta synsätt närmast att betrakta som en omöjlighet. I skenet av detta är det därför intressant att lyfta fram de döva eller hörselskadade barn som har teckenspråk som modersmål, medan deras hörande föräldrar har lärt sig det sig det först efter att de fått barnet, och därmed har ett annat modersmål. Enspråkiga isolerade miljöer är huvudtaget att betrakta som alltmer ovanliga, flerspråkighet kan i många fall ses som en norm för världens befolkning. I en nation som Sydafrika, med elva officiella språk, växer de flesta barn upp med minst två språk (Bloch & Alexander 2003 s 92). Det handlar inte bara om att de lär sig ett språk till av ex sina jämnåriga vänner vid sidan av det språk som talas av deras föräldrar: Det finns ex barn som först lärt sig zulu av sina nannies innan de lärt sig tala engelska eller afrikaan som föräldrarna (Mills 2004). Dessa språk är inte bara väldigt olika lingvistiskt sett, men den sociala och kulturella identitet som följer med språket skiljer sig också åt. Historiskt sett har det länge funnits en stark koppling mellan rasideologi och språk i Sydafrika och än idag har zulu en stark identitet som inhemskt afrikansk språk medan engelska och afrikaan ses som förtryckarnas och kolonialherrarnas språk (Bloch & Alexander 2003 s 91 f).

Kopplingen till etnicitet, kultur, nationalitet

Den föreställda gemenskapen i nationer som bygger på ett folk, ett land, ett språk (och därmed en kultur) blir alltmer ifrågasatt i och med den tilltagande flerspråkigheten i miljöer och hos enskilda personer (Davies 2003, Anderson….). Ändå kvarstår en närmast romantisk föreställning om modersmålet som fosterlandets språk, ”det språk som talas av det folk man tillhör” som det står i SAOB, och även här kan modern betraktas som en centralfigur. Hon står som bärare av en viss etnicitet, nationalitet eller ’kultur’, vilkens dominerande värderingar, normer och praktiker uttrycks genom språket. Därav kan det förefalla vara av stor vikt, särskilt för marginaliserade minoritetsspråk, att språket och med det en viss form av kulturell gemenskap, förs vidare till nästa generation genom moderns omsorg (Mills 2004 s 165). Detta medför också att en del mödrar beslutar sig för att inte lära barnen vissa språk, eftersom dessa representerar konventionella traditioner och värderingar som de vill förmedla till sina barn. Såsom Mills (2004) beskriver det, är modersmål “often not merely associated with mothers’ role in transmitting a culture, but serves as the embodiment of that culture, ethnicity or sense of nationality”(s 166).Hon menar vidare att modersmål som metafor “carries with it the overtones of mother earth, motherland, a crucial identifier of connectedness, rootedness, and belonging” (Mills s 166). Själva begreppet modersmål kan bli väldigt laddat genom att det inte bara kräver att det ska talas av ens förälder utan också knyter an till ens viss nationell, kulturell och etnisk identitet. Några kvinnor i Mills studie ville inte använda begreppet alls, och talade om hemspråk och förstaspråk istället. En kvinna menade att hon inte hade något modersmål just för att hon kände sig rotlös: ”’Mother tongue’ is like having roots somewhere, having a root in a language, but I don´t think I do” (citerat i Mills s 174). Samtidigt menade hon att det var viktigt att hennes barn visste att de hade rötter i ett annat språk (än det i landet dominerande språket engelska), d v s att de genom ett språk skulle få förståelse och bli förankrade, rotade, i en annan etnisk och kulturell kontext. I denna kontext kan det uppstå s k språkgemenskaper, vilket enkelt uttryckt innebär att en grupp människor kommer överens om gemensamt språkbruk (Davies 2003 s 46) Utveckla ämnet språkgemenskaper?

Det kan också ses som moderns plikt att förse sitt barn med ett ”gott” språk som är länkat till ett välartat uppförande. I Mills studie beklagar sig några av mödrarna över att barnen inte lärt sig hur man språkligt tilltalar äldre på ett respektfullt sätt, och att deras föräldrar och svärföräldrar anklagar dem för att bristande uppfostran. Det anses generellt vara deras ansvar att se till att barnen inte bara har lingvistiska, utan också nödvändiga kulturella och sociala kompetenser för att kunna delta fullt ut och bli erkända av alla inom språkgemenskapen. Ur ett sociolingvistiskt perspektiv, där språkgemenskaper betonas, kan det rentav anses som att mödrarna i detta fall har ’misslyckats’ med att ge barnen ett modersmål?

Hemspråk, vardagsspråk, kvinnospråk eller standardspråk?

Däremot kan det språk som endast eller mestadels talas i en viss domän, i många fall hemmet, få en viss karaktär och en specifik, begränsad vokabulär (Mills 2004 s163). Detta har gett upphov till dels att modersmål kan definieras som hemspråk d v s ett språk som talas hemma – i motsats till det standardiserade språk som talas i det offentliga (se Davies 2003). Eftersom modern som metafor också associeras med hemmet och det privata, och det huvudsakligen förväntas vara den som barnet lär sitt språk av, kan modersmål också förstås som en form av kvinnospråk – ett enklare, vardagligare och mer känslomässigt språk . Tanken om att det skulle finnas ett särskilt kvinnospråk har dock starkt ifrågasatts av feministiska lingvister (se ex Edlund, Erson & Milles 2007): Att en moder talar på ett visst sätt med sitt barn har inget att göra med hennes kön, snarare är det relaterat till hennes sätt att umgås med och vårda barnet (Mills s 164). Däremot uppger många flerspråkiga personer att de upplever sig ha ett särskilt känslomässigt band till det språk de definierar som modersmålet, både i former av starka negativa och positiva känslor. Detta inte ter särskilt märkligt eftersom modersmålet ofta lärs som barn – och därmed är starkt förknippat med ens barndom och uppväxtvillkor.

Det resonemang jag hittills fört pekar på att grunden för alla antagande om modersmål är att dess starka förankring i identitetsskapande processer. Modersmålet blir en del av en persons identitet, ens unika sätt att uttrycka sig och kommunicera på - ”ens eget språk”, för att koppla tillbaka till definitionen i SAOB. På så vis konstruerar språk identiteter, såsom för kvinnorna i Mills studie där modersmålet (och deras strävan att lära barnen det) är en viktig del av deras identitet som mödrar. Samtidigt finns föreställningen om en modersmålstalare som behärskar ett språk till fullo, som utövar ett språk som i mångas ögon ses som det mest korrekta och sanna. Att bli accepterad som en modersmålstalare blir något eftersträvansvärt för alla s k andraspråkslärande, särskilt om språket ifråga är det dominerande standardspråket i samhället (Davies 2003). Davies tar exempel på jobbannonser där man söker efter modersmålstalare – här handlar det egentligen inte om att tala ett modersmål, utan att tala ett språk som blivit standardiserat i just det samhället.


Detta tänkte jag utveckla vidare:Ex. Miljonsvenska och Verlan…. Om mitt modersmål ser ut så, är det då att betrakta som ett modersmål fast det inte fast det inte är ett officiellt ’riktigt’ språk….? En annan form av hemspråk är Karins idiolektidé om barn som talar ett internt teckenspråk hemma…

Vem förutom jag själv kan ta sig rätten att avgöra vilket modersmål jag har? Måste jag visa upp en viss lingvistisk kompetens eller räcker det med att jag själv identifierar mig som modersmålstalare? Låt oss titta närmare på en sådan situation:

I Sverige har, enligt grundskoleförordningen 1994:1194, vissa elever rätt till det som förut kallades hemspråksundervisning men nu benämns som modersmålsundervisning. Kriterierna som ställs upp är att ”en eller båda av elevens vårdnadshavare har ett annat språk än svenska som modersmål och språket utgör dagligt umgängesspråk för eleven”. Detta är dock inte nödvändigt när det gäller elever som talar tornedalsfinska, samiska och romska språk , är adopterade eller ”har ett annat modersmål än svenska”. Det går med andra ord att utskilja i huvudsak två kategorier elever som detta berör: Elever vars vårdnadshavare har annat språk än svenska som de definierar som sitt/sina modersmål, och elever som själva har annat språk än svenska som de definierar som sitt modersmål (minoritetsspråkstalare och adoptivbarn kan möjligen ses som undantag). I båda fallen utgås det från föreställningen om att ett barn bara har ett modersmål, och modersmålsundervisningen får således bara omfatta ett språk per elev . Frågan är hur familjer som är flerspråkiga löser detta problem? På mitten av 1980-talet gjordes en studie som visade att de fall som modern och fadern talade olika språk valdes oftast moderns språk – modersmålet gick s a s före fadersmålet (Natcher & Sirén 1986). Än en gång styrks kopplingen mellan moderskap och modersmål, som är att betrakta som en dominerande diskurs, trots att det finns åtskilliga exempel som tyder på annat.





(Ofullständig)

Litteraturlista:



Bloch, Carole & Neville Alexander (2003): “A luta continua! The relevance of the continua of biliteracy to South African multilingual schools”. I Nancy Hornberger (ed): The continua of biliteracy. An ecological framework for educational policy, research and practice in multilingual settings.

Davies, Alan (2003): The native speaker: Myth and reality.

Edlund, AnnCatrine, Eva Erson & Karin Milles (2007): Språk och kön.

Mills, Jean (2004): Mothers and mother tongue: Perspectives on self construction by mothers of Pakistani heritage. ….Negotiation of identities in multilingual contexts

Natcher, Elias & Sirén Ulla (1986): Modersmål, fadersmål… (ska kolla upp…)

Retrieved from "http://en.wikiversity.org/wiki/Gemensam_text"