Hoppa till innehållet

Identitetsförhandlingar på gränsen till nationen

Från Wikiversity

Identitetsförhandlingar på gränsen till nationen

[redigera]

Under de senaste tjugo åren har jag med jämna mellanrum konfronterats med ’hemfrågan’ (’när ska du åka hem?’): Även om vi bortser från frågans subtilt rasistiska undertoner (’åk hem, du hör inte hemma här!’) har jag ännu inte hittat ett tillfredsställande svar. Vad är hem? Platsen där jag föddes? Där jag växte upp? Där mina föräldrar bor? Där jag bor och arbetar som vuxen? Där jag lokaliserar min gemenskap, mitt folk? Vilka är ’mitt folk’? Är hemmet en geografisk och historisk eller emotionell och sensorisk plats?” (Mohanty 2006:147).

Inledning

[redigera]

Mohanty belyser frågan om hemmets betydelse för migrantens identitetsskapande. Hemmet som begrepp är närvarande under hela migrationsprocessen och tranformeras under resans gång. Det är denna transformation som vi ämnar skildra i denna text. Från asylprocessens tidiga skede där frågor om hemland och hemspråk är avgörande för vilken kategorisering man tillskrivs till att efter asylutredningens gång skapa sig ett nytt hem i en ny kontext. Då det i asylutredningen fokuseras på att kunna fastställa den sökandes identitet för att ha möjlighet att bedöma trovärdigheten i dennes åberopade asylskäl, synliggör detta, enligt vår uppfattning, hur identiteter skapas, tillskrivs och förhandlas på institutionella arenor i dagens Sverige.

Denna text är skriven inom ramen för forskningsutbildningskursen Kommunikation och identitet på institutionella arenor 1 vid Örebro universitet. Ett syfte med kursen har varit att utforska möjligheterna med att arbeta med nya kommunikations- och lärandeverktyg. Vi har därför valt att utforma texten på ett, för läsaren, kanske ovant sätt. Vissa partier av texten som behandlar en del underordnade områden eller begrepp är inlagda som länkar för att lämna utrymme åt läsaren att själv avgöra om hon vill fördjupa sig i dessa.

Föreställningar om identitet

[redigera]

Identitet kan sägas svara på frågor om vem jag är (individuell identitet) och vilka är vi (kollektiv identitet). I sin översikt över identitetsbegreppet inom samhällsvetenskaplig forskning, beskriver David Block (2007) ett skifte från ett strukturalistiskt till ett poststrukturalistiskt perspektiv på identitet. Ett socialt strukturalistiskt perspektiv kan förstås som sökandet efter universella lagar eller regler för att förklara människors beteende och handlingar (Block 2007:12). Detta perspektiv har dominerat under sociologin framväxt och företrädes av exempelvis Durkheim, Talcott Parsson och Levi-Strauss. Jaget (identiteten) ses således som en produkt av den sociala miljö som en människa utvecklas i. Detta leder således till en determinism i sociala kategorier baserade på klass, religion, utbildning, sociala nätverk, familj etc. Människor växer upp och formas av den kultur - förstådd som statisk och essentialistisk - med begränsade möjligheter att förändra eller utmana vare sig kulturen eller sin identitet. En av de framträdande teorierna inom identitetsfältet är The Social Identity Theory och den kan placeras inom ramen för poststrukturell teori. Den kom att utmana den essestianlism och det sökande efter universella lagbundenheter som dominerade inom den traditionella identitetsforskningen. Det som förenar postrukturella teorier är att det utgås från att identiteter är diskursiva. Diskurs kan dock förstås på en hel rad olika sätt och vi tänker inte närmare gå in på olika förståelser av diskursbegreppet. I denna text bör diskurs i första hand ses som en resurs för identitetskonstruktioner (Block 2007:16).

Att identifiera sig på gränsen

[redigera]

Migrationsströmmarna har alltid skiftat i storlek och rört sig mellan skilda delar av världen, och förståelsen av mekanismerna bakom dessa har uttryckts i olika migrationsmodeller.

Gemensamt för dessa är att de utgår från världen som uppdelad i nationalstater och detta kan ses som grundläggande för hela migrationspolitiken och asylprocessens utforming. Torpey menar att staters monopoliserande av de legitima migrationsmedel är viktigt för att förstå hur moderna stater fungerar. Mekanismer för att kontrollera migrationen såsom ID-handlingar, pass, gränskontroller, visum etc. är centrala för att identifiera vilka som tillhör den nationella gemenskapen och inte, nationella gemenskaper är inte enbart föreställda gemenskaper (Anderson 1991) utan måste kodifieras i dokument för att implementeras i praktiken (Torpey 2008:170). Människor har därför blivit beroende av innehavet av en nationell identitet, från vilken de inte kan undkomna och som på ett avgörande sätt kan forma deras tillträde till olika områden (Torpey 2008:170). Det är med andra ord inte alla identiteter som erkänns eller ges betydelse i detta system. Genom att tillhörigheten till en nationalstat är betydelsefull i asylprocessen, är det rimligt att anta att individens förhandlande om vem hon är påverkas av att ständigt tillskrivas eller nekas en nationell identitet: Att tillskrivas medlemskap i en nationalstat innebär ju inte att man automatiskt erkänns eller vill identifiera sig som medlem i den nationella gemenskapen. Hur individen bemöter detta kan också ta sig olika former såväl i underordnande som aktivt eller passivt motstånd.

Performativa handlingar

[redigera]

Den centrala frågan om hur identiteter skapas, förhandlas och reproduceras i språket som framhävs i poststrukturalistisk teori, kräver dock att vi studerar språkande i sociala praktiker, något som kan ses som grunden för teorier om performativitet. Performativitet utgår från språk som handling. Det är yttranden som genom att de uttalas förändrar världen (Cameron & Kulick 2003:126). Upprepning är centralt för att handlingar blir performativa dvs. skapar (upprätthåller) kategorier som framstår som verkliga och konstitutiva enheter (Milani 2004:24). Performativitetsbegreppet används för att synliggöra hur människors upprepade handlingar i sociala sammanhang frambringar kategorier som tidigare betraktats som ”naturliga”. Fokus flyttas således från ett givet subjekt till de semiotiska processer som sociala positioner och makt skapas men även motarbetas i språket. Det är genom det performativa handlandet, vilket är både kroppsligt och språkligt som diskurser iscensätts i en specifik kontext (Block 2007:17).

Sammanfattningsvis kan identiteter således ses som socialt konstruerade, självmedvetna och pågående narrativ som individer iscensätter, tolkar och projekterar i klädsel, kroppsspråk, handling och språk. Identitetsarbete är socialt och sker i interaktionen med individer som till varierande grad delar vår förståelse, motiv, värden, aktiviteter och praktiker. Identiteter handlar om förhandling av nya subjektspositioner i intersektionen mellan det förflutna, nuet och framtiden. Människor är skapade av sina sociohistorier men skapar även dessa under sin livstid (Block 2007:27). Således kan en postmodernistisk syn på identiteter som konsumtionsvaror i en ändlös ”supermarket” kritiseras, då vi väljer våra identiteter inom vissa ramar konstruerade av sociala, ekonomiska och politiska strukturer (Bradley 1997:23-26, 212).

Flera forskare har också pekat på att identitet och tillhörighet inte uppmärksammas i det vardagliga livet, utan att frågor om detta aktualiseras då människor hamnar i någon form av kris, som exempelvis migration: Då människor rör sig mellan geografiska och sociokulturella gränser erfar många människor det som Block kallar kritiska erfarenheter där identitetsprocessen upplevs som särskilt konfliktfyllt (2007:20). Dessa kritiska erfarenheter handlar det inte om att lägga till ytterligare en identitet eller att blir hälften av det gamla och hälften av det nya. Snarare kan denna erfarenhet beskrivas som en hybrid- eller tredje plats-identiteter. Hybriditetsbegreppet är dock på många sätt problematiskt , men kan ses som ”förhandling och skillnad” inom ramen för ”klyftor och motsägelser” under vilka det förflutna och nuet möts och transformerar varandra (Block 2007:21). Resultatet av detta förhandlande är en hybrididentitet, som kan vara fylld av ambivalens och osäkerhet tillhörighet och motstridiga känslor av kärlek och hat, närhet och distans.

Hybriditetsbegreppet erbjuder samtidigt en annan syn på migranters identitetsskapande, som inte behöver innefatta att ett val mellan assimilering eller utanförskap: Det blir inte längre möjligt att endast utgå från att migranter så småningom assimileras till den grad att de ’byter’ språklig och nationell identitet alternativt vägrar ’anpassa sig’ till det nya och därmed behåller sina ursprungliga identiteter intakt (Block 2007:33). Utifrån detta perspektiv hybriditeten en resurs som förstärker individen snarare än fyller henne med ambivalens. Vidare synliggör begreppet också det faktum att identiteter är föränderliga och kontextbundna, något som komplicerar migrations- och asylprocessen då svaren på frågorna ”Varifrån kommer du? Vilket språk är ditt modersmål? Vem är du?” inte kan alltid kan bli så enkla och entydiga som systemet kräver.

Vi lämnar nu de olika teoretiska perspektiven på idenitet för att istället ge oss i kast med den asylprocess som ligger till grund för vår analys.

Flyktingskapet föränderlighet

[redigera]

Genom undertecknandet av 1951 års flyktingkonvention (som vi beskriver längre fram i texten) har svenska myndigheter utredningsansvar gentemot de personer som ansöker om asyl i Sverige. Detta innebär en skyldighet att låta pröva varje asylsökande fall individuellt, och ambitionen är att handläggningen sker på ett snabbt och rättssäkert sätt (Norström 2006:58). Grundprincipen är att de som får asyl också får ett permanent uppehållstillstånd (PUT), utom i särskilda fall då det ges ett tillfälligt uppehållstillstånd. Efter att ha levt i Sverige ett visst antal år kan personer med PUT också ansöka om svenskt medborgarskap.

Samtidigt som de asylsökanden ska ses som individer finns en rad förordningar, praxis och lagar som handläggare och beslutsfattare ska ta hänsyn till och som inverkar på beslutet även om varje ärende bedöms enskilt. Asylprövning är en komplex process och i praktiken är det är att betrakta som en omöjlighet för handläggarna att lära känna varje individ. Många tjänstemän upplever också en frustration och otillräcklighet över att de på grund av tidsbrist, alltför många och komplicerade ärenden, ständiga förändringar av regler och organisering av verksamheten har svårt att utreda ärendena på ett fullständigt och heltäckande sätt (Nordström 2004: 205f). För att kunna utföra sitt arbete på ett rationellt sätt men i enlighet med riktlinjerna och de ramar som satts upp konstrueras skilda administrativa kategoriseringar som de asylsökande stoppas in i, vilket Eva Norström (2004) menar bidrar till den distansering som finns mellan asylsökande och tjänstemän:

” I samma ögonblick som en människa ’placeras’ i en sådan kategori reduceras hon […] till att bli ett fall. Detta sker bland annat genom att man skapar distans. Genom textualisering förvandlas den asylsökandes verbala berättelse till en akt med handlingar och det är dessa som ligger till grund för beslut, inte den asylsökandes levda erfarenhet, upplevelse av denna, kunskap om den situation hon lämnat eller bedömning om framtida risker. Allt detta ska hon visserligen förmedla i samband med asylutredning, men hur denna går till och hur översättningen från levande berättelse till text gått till, har den asylsökande inte makt över” (Norström 2004:199).

Vidare ökar distanseringen och tolkningsmöjligheterna av personens redogörelse i och med att även om handläggaren som gör utredningen träffar den asylsökande, så är alltid en tredje part, den s k beslutsfattaren, som tar själva beslutet och denne tjänsteman träffar sällan personen i fråga. Bedömning sker huvudsakligen efter att beslutsfattaren enbart tagit del av handläggarens utredning - denna skriftliga översättning som redan tolkats, reducerats och gått igenom mängder av sociala, kulturella och språkliga filter (Norström 2004:199f). Att ett skrivet dokument ligger till grund för ett i många fall helt livsavgörande beslut är inte något som bara är utmärkande för asylutredningar.

I själva verket är detta ett exempel på det återkommande fenomen som Per Linell kallar ”written language bias” (hädanefter WLB) som grundar sig i det faktum att skrift i de flesta samhällen i Minoritetsvärlden underförstått eller explicit uttalat har högre prioritet och status än talat språk. Inom lingvistiken har flera inflytelserika teoretiker såsom Sassure, Bloomfield, Chomsky gett uttryck för detta genom att bekräfta föreställningen om att skrift är ett sätt att fånga det talade, ett slags fotograferande av språket, som bevarar eller närmast konserverar tal så det lättare går att i efterhand observera och analysera språket och även kommunikationen mellan individer (Linell 1998:29). Linell (1998) ifrågasätter detta skarpt och menar att i och med att den verbala berättelsen eller samtalet skrivs ner sker en transformation som gör att det talade ges en helt annat skepnad där mycket information kan gå förlorad. Då det talade språket ses som grammatiskt icke-korrekt så skriver vi inte såsom vi talar, vilket medför att det i nedtecknat tal och i analyser av samtal och språk förbises eller saknas helt beskrivningar av kroppsspråk, gester, betoning och intoning samt känslostämningar.

Kommunikativa perspektiv på asylutredningen

[redigera]

I asylutredningen sker mycken kommunikation genom tolk och översatta dokument, det är värt att fundera över vilken betydelse detta har för bedömningen av asylskälen och beslutet som sedan tas. I utredningssamtal skall den asylsökande först verbalisera sin levda erfarenhet på ett begripligt sätt, som tolkas till ett annat språk så att handläggaren i sin tur kan översätta det som sägs och skriva ner det, ofta i förtryckta formulär på datorn, varpå detta ytterligare ska läsas och förstås av en beslutsfattare (Norström 2004:265). Förutom omvandlandet av tal till skrift, utgör detta en lång kedja av olika personers kognitiva och kommunikativa processer som samspelar.

Vilka konsekvenser detta får skiljer sig åt beroende på om vi betraktar kognition och kommunikation ur ett monologiskt eller dialogiskt perspektiv. Inom monologismen kan tänkande och kommunikation helt särskiljas genom att kognition ses som en symbolbaserad aktivitet som sker inuti en individs huvud utan interaktion med andra. Det handlar om att en bearbetning av någon form av innehåll, ofta kallad information, snarare än meningsskapande handlingar (Linell 1998:18). Tänkande beskrivs därför ofta i metaforer som är kopplade till datorer och dataprogrammering:

” The processing of information takes place within the minds programmed into the brains of individuals” […].The mind is thus a complex system, ’a machine’, for processing information from ‘input’ to ‘output’” (Linell 1998:18-19)

Genom att monologismen är individorienterad i sin analys, uppfattas kommunikation primärt som ett utbyte av handlingar mellan individer utan hänsyn till det kontextuella. Den framställs som en till-från-process, en kommunikationskedja från talare till lyssnare, där budskap överförs genom skilda former av talaren som sedan processas av lyssnaren. Lyssnaren behöver inte respondera på talaren: ”Communication is therefore considered to have taken place as soon as a sender A has expressed a message and a recipient B has understood it (in accordance with A’s intentions)” (Linell 1998:24). Enligt denna modell är det inte nödvändigt att B ger respons tillbaka för att klargöra att han tror sig förstått A:s budskap och det läggs med andra ord mer fokus på individuella handlingar på bekostnad av social interaktion.

Ser vi till asylutredningen innebär det att vi kan säga att en kommunikation har ägt rum mellan tjänstemännen och asylsökande, i och med att de har (trott sig) förstå varandra, men beslutsfattaren behöver inte kontakta den asylsökande själv för att förvissa sig om att han har uppfattat dennes ord på ett så korrekt sätt som möjligt. Det anses inte heller vara av betydelse att de befinner sig i en särskild kontext.

Om vi istället betraktar det hela ur ett dialogiskt perspektiv förändras vår förståelse av interaktionen. Dialogismen ser till språkets och kommunikationens interaktionella och kontextuella aspekter och vid analyser av språk betraktas därför kommunikation som individer-i-dialog-med-partners-och-kontexter (Linell 1998:8) Vidare anses alla kognitiva och kommunikativa handlingar vara riktade till någon eller något. Det kan vara i form av ett svar eller en (ofta implicit) respons på någon/något – den andra finns alltid närvarande menar Linell:

”Dialogism will stress interactional and contextual features of human discourse, action and thinking […] [W]e deal with communicative actions which are other – oriented (and mutually other – oriented) in character, i.e. they must be couched in social-interactional, rather than intramental and individual, terms. The other-orientation is there even if the other is not actually co-present” (Linell 1998: 36).

Om vi ser på kommunikation och kognition anses dessa vara närvarande samtidigt i både intrapersonella och interpersonella processer och praktiker och därmed kan de inte analyseras åtskillda. Kommunikation har kognitiva aspekter och kognition involverar inter/intrapersonelll kommunikation (genom ett tyst tänkande och resonerande med sig själv eller i en mer öppen interaktion med omgivningen). Linell definierar kommunikation ur detta perspektiv som en ’emellan-process’, istället för en ’till-från-process’ och en ”interaction between different individuals, minds, organisms or systems (including subsystems of the individual mind” (Linell 1998:17).

Inom dialogismen betonas även det talade språkets kontextualitet, men detta innebär dock inte att ett yttrande existerar som en enskild enhet i en specifik situation. Varje yttrande skapas av samtalsdeltagare tillsammans och inte av enskilda samtalsdeltagare. Likväl är varje yttrande både historiskt och framtidsorienterande då yttrandet alltid befinner sig i en kedja av andra yttranden (Linell 2005:109). Dialogens oändlighet är något som framhållits av Bakhtin i förhållande till texters intertextualitet, men även ifråga om hur dialogen mellan olika röster i en text. Dessa normer och rutiner ska dock inte ses som absoluta utan möjliga för aktörerna att bryta (Linell 2005:213). Språket är således förkroppsligat i individen och inbäddad i kulturen på samma gång (2005:214) och språkandet situerat och situationsöverskridande (2005:217).

Dialoger anses vidare vara uppbyggda på komplementära, snarare än symmetriska, deltagarroller. Parterna har skilda utgångslägen och/eller erfarenheter och i kommunikationen sinsemellan delar de inte bara kunskaper utan uppnår (förhoppningsvis) en ömsesidig förståelse om det som kommunikationen handlar om, eller som Linell uttrycker det:

”the requirement is not only that something becomes shared knowledge through the communicative process, but also that the parties somehow mutually provide evidence that they have established an intersubjectively valid, ‘shared’ understanding of the things talked about” (Linell 1998:24).

Tjänstmännen har sällan haft liknande bakgrund, erfarenheter och upplevelser som sina klienter. De delar inte samma livsvärld och kan därför ha färre möjligheter att kunna kommunicera och förstå varandra på djupet. Deras skilda roller bidrar också till att det skapas en maktasymmetri som kan försvåra kommunikationen, särskilt som den asylsökande kan hysa stor rädsla och misstro myndighetsutövare av olika slag genom tidigare erfarenheter. Tolken är också en viktig länk i den kommunikation som sker mellan tjänstemän och asylsökande. Förutom problematiken kring själva tolksituationen, som kan upplevas som obekväm och svårhanterlig för personer som är ovana vid den, så är det givetvis tolkens kompetens och professionalism av stor vikt.

Att fastställa identiteter genom språkanalyser

[redigera]

Ett initialt krav i asylutredningens början är att den sökande förväntas kunna bevisa sin identitet, vilket enklast sker med korrekt utförda ID-handlingar. Då många sökanden har flytt från sina hemländer under svåra omständigheter saknas ofta detta eller så visar det sig att de som uppvisas inte godkänns av svenska myndigheter. Detta är anledningen till att Migrationsverket använder en form språktester, s.k. språkanalyser, för att kunna utreda personers identiteter: I rapporten Granskning av riktlinjer och regelverk för användning av språkanalyser och översättningar från Migrationsverket vars syfte är att utreda hur verket använder sig av språkanalyser och översättningar, framgår det att verket saknar ett enhetligt system för detta förfarande, vilket kan ha allvarliga konsekvenser för rättsäkerheten. Enligt denna rapport beställdes det över 4000 språkanalyser år 2005 vilket kostade c:a 8,2 miljoner kronor sammanlagt (Wassdahl Köhl 2006:3). Siffrorna är troligtvis högre idag. En språkanalys kan gå tillväga på två sätt: Antingen genom att handläggaren intervjuar personen under minst 15 min (ofta via tolk) och spelar in samtalet på band, varvid detta skickas in för analys hos ett företag som specialiserat sig på dessa tjänster. Eller så sker en s k direktanalys, då personen i fråga blir intervjuad direkt per telefon av analytikern. I båda fallen kan handläggaren besluta om han/hon vill att analysen skall genomföras med eller utan s k kunskapskontroll (av det förmodade ’hemlandet’) eller lokalkännedom (av ett mindre geografiskt område) (Handbok i författarnas ägo. www.sprakab.com). Även om ansvaret för att bevisa sin identitet ligger hos den sökande så kan det bli problematiskt att verifiera dessa.

”Ansvaret att visa sin identitet ligger på den sökande. Det är ett faktum att den sökande ibland lämnar oriktiga uppgifter om sin identitet och hemvist. Verket behöver dels ha kunskap att bedöma ingivna handlingar och även använda språkanalys som ett kompletterande hjälpmedel. Språkanalys kan även stödja sökandes uppgifter” (Wassdahl Köhl 2006:3).

I en asylutredning är frågan om trovärdighet grundläggande. Den sökande ska kunna bevisa sin identitet för att kunna styrka sina skäl till asyl och om tjänstemannen inte godtar de ID-handling som framvisas eller sådana helt saknas, innebär det att den sökandes trovärdighet blir ifrågasatt. Detta kan ge upphov till en misstroendekultur där tjänstemän bedömer att icke-korrekta dokument per automatik betraktas som falska och att asylsökande utan id-handlingar kan ses som personer som medvetet motverkar ett klargörande av sin identitet. Misstron kan också finnas hos den asylsökande som redan innan hade svårt att känna förtroende för myndigheter. Det kan också vara svårt att avgöra vad som är viktigt att belysa i den berättelse som ska ligga till grund för asylprövningen. Att i efterhand komplettera med avgörande detaljer kan mottas med viss skepsis och ses som en efterkonstruktion (Norström 2004:265). Från medias håll riktas ofta misstro och skarp kritik mot beslutsfattare som tagit beslut om avvisning i vissa uppmärksammade fall och deras kompetens och medmänsklighet ifrågasätts Mot bakgrund av detta ter det sig inte märkligt att tjänstmännen vill luta sig mot ’objektiva’ tester och analyser i deras bedömning av asylskälen. Språkanalyser blir således ett sätt att skingra misstron kring den asylsökandes identitet. Det går dock att ifrågasätta huruvida det är möjligt att klargöra en (nationell, etnisk) identitet genom att analysera personens sätt att tala i en 15 minuter lång intervju?

I Migrationsverkets rapport medges det att en språkanalys rent faktiskt inte kan fastställa en persons nationella identitet:

”En språkanalys kan ge ett utlåtande om vilket land/landområde som språket/dialekten kommer ifrån. Det innebär inte att man generellt kan utesluta att den sökande flyttat och har ett nytt hemvistland. Analysen kan med andra ord visa var en dialekt/ett språk hör hemma men inte var en sökande bor eller vilken nationalitet den sökande har” (Wassdahl Köhl 2006:5).

Trots att språkanalysen, även enligt Migrationsverket själva, är ett mycket trubbigt verktyg för att klargöra en persons identitet ges dessa analyser en framträdande plats i vissa asylutredningar. Asylutredningsförfarandets svårigheter med att en ömsesidig kommunikation och den skepsis som kan finnas både från myndighetens sida och den asylsökande inverkar givetvis även på språkanalysen. Detta uppmärksammas i ett dokument från Migrationsverket som behandlar tillvägagångssätt och riktlinjer för utförandet av den intervju som ska ligga till grund för en språkanalys: Vikten av att den asylsökande talar ett ”vardagligt” språk poängteras och vidare påpekas det att ”[k]ontakt med myndigheter, och andra formella sammanhang, medför ofta att man försöker låta bildad och formell, vilket också gör att man talar närmare standardspråket” (Handbok i författarnas ägo). Som vi betonat ovan är språk inte något som finns inne i individen utan skapas i interaktionen. För en flerspråkig person kan detta innebära att vissa språk enbart används för en viss domän. Detta kan i sin tur innebära att det finns ett språk som används i interaktion med myndigheter såsom i mötet med Migrationsverket. Om en person inte kan beskriva hur exempelvis utbildningssystemet är organiserat i ett visst land (en av frågorna som kan tänkas ställas vid en språkanalys) på ett av ”sina” språk behöver detta inte betyda att personen inte ”kan” detta språk utan enbart att personen inte använder just detta språk för att tala om detta ämne. Att utgå från att en person behärskar alla sina språk på precis samma sätt oberoende av kontext menar vi bortser från flerspråkighetens komplexitet till förmån för ett enspråkigt ideal för språkanvändning. Migrationsverkets tjänstemän uppmanas också att ”[s]e till att tolken och de sökande förstår varandra väl. Allmänt kan sägas att personer som inte förstår varandra väl strävar efter en så god förståelse som möjligt, vilket ofta resulterar i att man närmar sig en standard för språket, och då minskar de dialektala dragen man annars har” (Handbok i författarnas ägo). Denna skrivelse pekar på att det kan vara särskilt problematiskt att använda tolk när handläggaren skall göra en intervju (som spelas in) inför en språkanalys, men givetvis finns liknande problematik när de görs av språkanalytikern själv. Då språket är situationsbundet och sker i interaktion med andra, förändras därför den intervjuades sätt att tala beroende på intervjuaren. Även om vi utgår från att det skulle vara möjligt att fastställa en språklig (och därmed en nationell eller etnisk identitet) utifrån språkande är den enskilda korta intervjun som görs att betrakta som ett svagt underlag för en sådan analys.

Det visar också det faktum att i de fall då det beslutats om att göra ytterligare en språkanalys – vilket sker då resultatet från analysen inte överstämmer med den asylsökandes egna uppgifter eller är osäkert och ex pekar på flera tänkbara länder– har det senare utlåtandet skilt sig från det tidigare, vilket framhålls i Migrationsverkets rapport: ”Det förekommer att olika språkanalytiker kommer fram till vitt skilda resultat vid bedömning av vilket land språket/dialekten kommer ifrån. Ett aktuellt exempel […] handlar om ett ärende där sex olika språkanalyser gjorts och där samtliga hade kommit fram till skilda resultat. Detta visar att det ibland finns stora svårigheter att fastställa varifrån språket/dialekten härstammar” (Wassdahl Köhl 2006:7).

Vi har redan tidigare i texten konstaterat att en central del i asylprocessen handlar om att fastställa identiteter. Som vi redogjort för i diskussionen förhåller vi oss kritisk till förståelsen av identiteter som fasta, statiska, autentiska och möjliga att visa eller verifiera. Vi har istället målat fram ett poststrukturellt perspektiv där identiteter ses som konstituerade, situationella, multipla berättelser om vem/vilka vi. Dessa berättelser konstitueras och förhandlas såväl i som genom språk. Vilka identiteter är det då Migrationsverket är intresserad av att den asylsökande visar upp? Vilka identiteter uppmärksammas och värdesätts i detta möte?

Att identifiera sig själv innebär att ha ett namn, ett kön, en nationalitet och att kunna bevisa dessa kategoriseringar genom någon form av dokumentation. För att detta ska kunna vara möjligt krävs att vi förstår identiteter som autentiska och stabila, samt möjliga att dokumentera och bevisa. Denna del av identitetsprocesser har ofta ignorerats av forskare som istället fokuserat på subjektiva identiteter och således inte uppmärksammat hur identiteter är förankrade i lag och policy eftersom identiteter måste kodifieras och institutionaliseras för att blir samhälleligt gångbara (Torpey 2008:178). Det är dock enbart vissa identiteter som intresserar Migrationsverket, medan andra inte ges något värde, vilket även kan antas påverka individens subjektiva identitet då denna skapas i dialog med hennes omgivning och i relation till de identiteter som bekräftas eller tillskrivs henne. Migrationspolitiken och dess process reglerar en viss identitets utformning och innehåll. Om en person säger sig komma ifrån Burundi så utgås det från att denna person ska ha vissa kunskaper, visst utseende och visst språkbruk. Vilka identiteter som är möjliga att anta som asylsökande (som i sig är en kategorisering) i Sverige begränsas således av vilka kategorier som är aktuella i den migrationspolitiska diskursen.

Vi menar att de olika kategorier som återfinns i den migrationspolitiska diskursen utgör ett exempel på en performativ handling. En person har av olika skäl kommit till Sverige blir vid mötet med Migrationsverket insorterad i en viss kategori. Vilka kategorier som är möjliga att tillskriva en person beror till stor del på migrationspolitiska beslut snarare än de människor som migrerar till Sverige och deras skäl för detta. Exempelvis skulle många människor som sökte sig från Ungern till Sverige under 1960-talet kunnat ha kategoriseras som asylsökande eller politiska flyktingar men eftersom migrationspolitiken vid denna tid präglades av arbetskraftsinvandring kom de att kategoriseras som arbetskraftsinvandrare och inte som flyktingar eller asylsökande.

Alla performativa handlingar är dock inte framgångsrika. Performativa handlingar blir förstärkta av att de utförs av en auktoritet och/eller att de upprepas. Migrationsverket har getts uppdraget av staten att kategorisera människor som migrerar till Sverige. Då en person får PUT flyttas denna till en ny kategori, från asylsökande till invandrare, och vid ett avslag från asylsökande till illegal. Denna transformation görs av en auktoriserad tjänsteman och genom dennes maktposition kan den performativa handlingen få kraft och därmed påverka persons subjektiva identitetsskapande. Detta visar dels hur identiteter skapas genom språket, men även hur identiteter inte kan ses som rent subjektiva utan skapas i förhandling mellan individen och hennes omvärld. Med detta menar vi inte att en person automatiskt ”får” en identitet som illegal immigrant för att hon tillskrivits denna av tjänstemannen – personer kan självklart göra motstånd mot denna. Flykting är en annan kategori som har används i den migrationspolitiska diskursen.

Det föränderliga flyktingskapet

[redigera]

Flyktingar har historiskt sätt förknippats med katastrofer och hemlöshet, människor som är på flykt undan krig och orättvisa och som vi skall förbarma oss över och ge skydd åt. Appelqvist & Zettervall skriver i sin analys av flyktingbegreppet i Sverige att ”termen flykting utgör en tidsbunden social konstruktion och att den förändras genom tiderna” (2008:226). Flykting- och asylbegreppet har till stor del sin grund i den utveckling och nerskrivningen av de mänskliga rättigheterna som skedde efter andra världskriget. Genevékonventionen, som undertecknades av Sverige 1951, kom att ligga till grund för utformandet av den svenska flyktingpolitiken. Genevekonventionen definierar ett antal kriterier som ligger till grund för erkännande av flyktingskap såsom välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, tillhörighet till social grupp, politisk eller religiös åskådning.

Tiden efter andra världskriget fram till 1967 innebar en tid med relativt öppna gränser för arbetskraftsinvandring till Sverige. Eftersom gränserna var öppna för arbetskraftsinvandring behövdes därför sällan någon asylprövning göras under denna period trots att människor på flykt sökte sig till Sverige (Appelqvist & Zettervall 2008:220). I samband med att arbetskraftsinvandringen reglerades 1972 växte behovet av en statlig flyktingpolitik. Denna utlänningspolitik, för vilken den dåvarande Statens invandrarverk (inrättat 1969) kom att ansvara grundande sig på Genevekonventionens definition av flyktingskap. Den svenska utlänningslagen kom sedan att ändras 1975 för att innefatta förutom politiska flyktingar även andra skyddskategorier i form av krigsvägrare och de facto-flyktingar . I och med förändringarna av utlänningslagen 1989, kom begreppet asyl att användas i lagstiftning för att definiera ett uppehållstillstånd som beviljats en utlänning därför att han är flykting, krigsvägrare eller de facto-flykting (Appelqvist & Zettervall 2008:222).

Under 1990-talet skedde ännu en förändring av flyktingbegreppet, då kategorierna krisvägrare och de facto-flykting kom att ersättas med begreppet övriga skyddsbehövande, vilket innefattade personer som riskerade att utsättas för dödsstraff, kroppsstraff, tortyr eller annan förnedrande eller omänsklig behandling eller bestraffning skulle å rätt till skydd. Även personer som drivits på flykt pga. väpnad konflikt eller miljökatastrof eller då personens förföljs pga. kön eller homosexualitet inkluderades. Samtidigt fördes under 1990-talet en växande debatt om flyktingpolitiken utifrån antagandet att nya flyktingsituationer och nya typer av flyktingar eventuellt krävde nya lösningar, där Genevekonventionen eventuellt spelat ut sin roll (Appelqvist & Zettervall 2008:224).

Förändringen av flyktingbegreppet i den juridiska diskursen kan dock ses i ett dialektiskt förhållande till de politiska och mediala diskurserna. På 1970-talet betraktades de chilenska flyktingarna som flydde till Sverige efter att Allende mördats och hans regering störtats närmast som hjältar (Norström 2004 s 201). Idag är det få asylsökande som uppnår s k flyktingsstaus av Migrationsverket. Genevekonventionen och andra internationella konventioner tolkas snävt och flertalet får istället stanna som övrig skyddsbehövande eller av humanitära skäl (Norström 2004:266-267). Att inte erkännas som flykting kan påverka individens subjektiva identitet och även skapa en misstro gentemot systemet. Norström menar att det finns en politisk agenda där retoriska budskap om att asylprocessens syftar sålla bort ”bedragarna” för att sortera ut ”de genuina” flyktingarna och bevaka deras rättigheter (2004:266). Begreppet asylsökande framstår som en mer neutral term än flykting. Genom att vara en person som söker asyl, innebär det att det först måste klargöras om denne verkligen har rätt till det och därmed i behov av skydd. Det blir således lättare att betrakta en asylsökande med mer skepsis och förvänta sig att denne kommer med förfalskade dokument och uppdiktade historier och försöker lura och utnyttja systemet.

Vilka termer som används visar de underliggande politiska strategierna i flykting- och migrationspolitiken. I USA benämns migranter som har uppehållstillstånd men inte amerikanskt medborgarskap för bofast utlänning (resident alien), vilket kommenteras av Chandra Talpade Mohanty i en artikel om betydelsen av ett (nationellt) hem:

”Jag har alltid sett denna benämning som ett synnerligen fyndigt påhitt från den amerikanska statens sida, eftersom den ger en verklighetstrogen skildring av invandrares erfarenhet och status, särskilt färgade invandrare. Motsatsen till ’bofast utlänning’ är ’illegal utlänning’ (illegal alien) – ännu en snillrik benämning. Man kan antingen vara bofast eller illegal, men man är alltid utlänning. Här råder ingen förvirring, det finns inte plats för någon smältdegelsideologi eller några narrativ om assimilation: ens status som ’utlänning’ är primär” (Mohanty 2006:151)

Hemma i nationalstaten

[redigera]

En värld uppdelad i nationalstater existerar bara så länge människor blir tillskrivna och/eller själva tillskriver sig nationella identiteter. Om vi inte längre ser etniska och nationella identiteter som naturliga gemenskaper, uppkommer nya frågor om hur dessa reproduceras, föreställs, kommuniceras och tros på. Dessa processer är dock inte enbart psykologiska inom individer utan konstitueras genom sociohistoriska processer och såldes bör nationella identiteter ses som en form av socialt liv snarare ett inre psykologiskt tillstånd (Billing 1995:17,24). Precis som andra ideologier har språket en central betydelse och således bör vi för att förstå hur nationella identiteter, liksom nationalism skapas studera de konkreta språkliga handlingar där de reproduceras. Ideologiers styrka ligger dock just i att de uppfattas som naturliga, att de är en del av vårt vardagliga sätt att förstå oss själva och vår omvärld. Reproduktionen av nationalismen sker därför inte enbart i talet om nationen per se utan i stora delar av vårt språkande.

Det gemensamma språkets gränser

[redigera]

Ett gemensamt språk har vanligtvis utgjort en av grundstenarna i etniska identiteter och nationalismen kan ses som en utveckling av denna tanke. En snabb jämförelse visar dock att antalet språk överstiger antalet nationer i världen, vilket å ena sidan kan ses som ett argument för att avfärda myten och ett språk – en nation, samtidigt som det å andra sidan påvisar hur nationsskapandet innebär en triumf för ett språk och förtryck av andra språk inom nationen. Ó Riagain& Lüdi menar att nationalismen och dess dominerande ideologi bygger på ett antagande om att nationella gränser på ett naturligt sätt sammanfaller med enspråkiga områden och att medlemskap i två eller flera nationer, språkgrupper eller kulturer misstänkliggör och ifrågasätter en persons lojalitet (Ó Riagain& Lüdi 2003:5). Denna förståelse av en nation, ett folk, en kultur och ett språk kan dock endast betraktas som ett ideal, då majoriteten av världens befolkning kan ses som flerspråkiga (Ó Riagain& Lüdi 2003:5). Billing menar att nationsskapandet innefattar en kamp för hegemoni om vem som talar för hela nationen och vems språk som representerar dess essens (1995:27). Denna myt om ett språk – en nation bygger också på ett antagande av människans till sin natur är enspråkig. Språkvetenskapens grund med klassificeringar av språk och dialekter kan således inte särskiljas från nationalismen, då den utgör en grund för förståelsen av omvärlden samtidigt som språkvetenskapen bidragit till att reproducera den. Ett nationellt språk kan således ses som en social och politisk artefakt snarare än en beskrivning av en verklig språkgemenskap (Linell 2005:145).

Alan Davies menar att konstruktionen om nationalstaten som en homogen gemenskap vad gäller språk, etnicitet och ras ligger till grund för vår förståelse och modersmålstalare. I skapande av nationen ingår även skapandet av ett standardspråk. Vilket språk som ska utgöra standarspråket är dock långt ifrån självklart även om det ofta blir majoritetsgruppens språk på bekostnad av minoritetsspråken. Majoritetsspråket genomgår sedan en standardiseringsprocess så att det kan användas av alla medlemmar både i tal och i skrift på ett effektivt sätt utan att missförstånd uppstår (Davies 2003.61).

Möjligheten att kategorisera folkgrupper enligt språkliga kriterier utgjort ett grundläggande antagande inom språkvetenskaplig forskning (Woolard 1998:16). Detta antagande ligger till grund även för språkanalysen Woolard vänder sig dock emot en kategorisering av människor utifrån språkande och menar att sociala grupper och identiteter inte formas utifrån en viss typ av språkande. Även Blackledge & Pavelenko kritiserar denna monokulturella och monolingvistiska sammankoppling mellan identitet och språk (2004:5). Blackledge menar att relationen mellan språk och identitet är komplex, då språk i vissa kontexter kan ses utgöra en identitetsmarkör medan språk i andra fall kan utgöra ett medel för social kontroll och i ytterligare andra en kombination av de båda (Blackledge 2005:35). Vissa identiteter är förhandlingsbara medan andra antingen är påtvingade och således inte förhandlingsbara. Identiteter skapas och legitimeras i diskurs genom social interaktion och är multipla, dynamiska och föränderliga (2005:36). Ytterligare ett perspektiv ges av Linell som menar att det aldrig finns ett språkligt system utan överlappande regionala och sociala varieteter vilka i sin tur är knutna till olika kommunikativa aktiviteter och genrer (2005:47). Människor är medlemmar i olika språkgemenskaper och kulturer och deltar i skilda kodöverskridande aktiviteter (Linell 2005:122, Rampton 2005).

Att vara utan stat

[redigera]

Trots denna insikt används språkanalysens för dels ge hjälpfakta för att kunna fastställa språklig och nationell tillhörighet och därmed underlätta helhetsbedömningen av den sökandes asylskäl. Dels för att ge underlag för beslut om vilket land/länder som personen skall avvisas till om ett sådant beslut tas. I det sistnämnda fallet blir resultatet av språkanalysen helt avgörande istället för att användas som det kompletterande verktyg det egentligen ska nyttjas som. I rapporten skriv det fram att ”även om identiteten inte kunnat klarläggas kan språkanalysen användas för att komma fram till vilket land/länder verkställighet skall ske” (Wassdahl Köhl 2006:5). Detta kan få till följd att en asylsökande mot sin vilja blir avvisad till ett land, vars invånare visserligen talar liknande språk som personen i fråga, men som han/hon förövrigt inte har några kopplingar till. Ett konkret exempel som nämns i rapporten är statslösa palestinier:

”I vissa fall kan dock språkanalysen få en större betydelse särskilt då den sökande inte medverkar till att visa några ID-handlingar eller visar falska ID-handlingar. Detta gäller särskilt statslösa som uppger att de kommer från Västbanken (presumtion för uppehållstillstånd) eftersom dessa oftast bedöms ha möjlighet att visa någon typ av ID-handling. I dessa fall blir språktest avgörande. Dialekten som talas på Västbanken är identisk med den som talas på Östbanken i Jordanien. Verket bedömer att de som inte kan uppvisa ID-handlingar inte heller har sin hemvist på Västbanken. Därför avvisas/utvisas den sökande till Jordanien” (Wassdahl Köhl 2006:5).

I fråga om statslösa palestinier ställs därmed relationen mellan språk och nationalstat på sin spets eftersom det enligt citatet ovan inte finns några språkliga skillnader mellan människor på det palestinska Västbanken och på den jordanska Östbanken. Detta innebär att en palestinier pga. sin omförmåga att genom språket eller annan ID-handling kan bevisa sin tillhörighet till nationalstaten Palestina utvisas till en annan nationalstat, Jordanien. En het politisk fråga är huruvida detta förfarande kan tolkas som att Sverige inte behandlar Palestina som en stat utan som en del av Jordanien.

Ytterligare en fråga som är värd att poängtera utifrån detta exempel är att möjligheten att inneha ID-handlingar inte alltid en självklart. Detta kan dels bero på att man ofta tvingas göra sig av med dessa under flykten till Sverige men även för att möjligheten att få dessa kan vara problematiska i ”hemlandet”. I fallet med palestinska flyktingarna begränsas deras rörlighetsfrihet kraftigt av den ockuperade makten genom vägspärrar, vilket kan göra det omöjligt att färdas till en myndighet, om ens sådan finns. För människor som är statlösa innebär kravet på ID-handlingar en omöjlighet, då det saknas en stat som kan utfärda sådana. För människor som saknar dokument för att bevisa en tillhörighet till en nationalstat finns en risk för att utestängas från grundläggande mänskliga rättigheter, vars uppfyllande är förbundet till en tillhörighet i en nationalstat. I den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna från 1948 skrivs att ”envar har rätt till verksam hjälp från sitt lands behöriga domstolar mot handlingar, som kränka de grundläggande rättigheterna, vilka tillkomma honom genom lag eller författning” (Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna artikel 8, Konventionssamling 1997:43). Denna artikel kan tolkas såsom att de mänskliga rättigheterna endast kan garanteras inom ramen för tillhörighet i ett land/nationalstat. Detta förusätter att alla människor har ett hemland vilka de de enligt artikel 13 i samma förklaring har rätt att lämna och återvända till. Frågan är då vad som händer med de människor som saknar ett (sitt) land? Denna fråga har även uppmärksammats av Julia Kristeva som ställer frågan ”Är man människa, har man ”mänskliga rättigheter” om man inte är medborgare (i en suverän stat (vår anmärkning))? (Kristeva 1997:158). Vidare skriver hon att ”det förefaller som om en människa som bara är en människa har förlorat de egenskaper som just gör att de andra kan behandla henne som sin like” (Kristeva 1997:159).

Vi har genom detta exempel försökt påvisa den språkliga identitetens komplexitet och den problematik det innefattar att kategorisera människor på grundval av hennes språkande. Trots denna problematik används språkanalyser som ett verktyg för att klargöra språkliga identiteter och vi kommer därför att försökta tydliggöra vad en språklig identitet kan förstås som samt betydelsen av språkanlytikernas bakgrund och kompetens.

Att kartlägga språkliga identiteter

[redigera]

Den språkliga (etnolingvistiska) identiteten bygger på tanken om att språk är en viktig del av identitetsskapande processer då varje individ har ett unikt sätt att uttrycka sig och kommunicera på (Block 2007:43). Block menar att den språkliga identiteten innefattar tre olika relationer till språket som kommunikationsredskap: Språkexpertis (language expertise), språkanknytning (language affiliation) och språkarv (language inheritance). Språkexpertisen avser de kunskaper och kompetenser personen har när det gäller dennes språk, sociolekt eller dialekt. Förutom att tala ett grammatiskt korrekt språk utan accent, innebär det att tala och agera på ett sätt som accepteras av de andra i språkgemenskapen. Vidare handlar språkanknytning om de skilda attityder och särskilda känslomässiga band som individen kan ha till ett språk och den gemenskap den ingår i. Slutligen föds vi ofta in i ett visst språkligt (och kulturellt) kontext och erhåller därmed ett visst språkarv. Block (2007) påpekar dock att språkarvet i sig inte innebär att en person har positiva känslor för språket eller god kompetens och kan tala det väl.

Vem är det då som ges uppdraget att genomföra dessa språkanalyser? Vid samtal med en anställd på Verified, ett av de företag som Migrationsverket anlitat för språktester, framkom att deras anställda alltid är ’modersmålstalare’ av det språk de analyserar, att de födda eller bott länge i det aktuella landet och har stor kännedom om det (Samtal…). Det var även önskvärt att de hade någon bakgrund som språkvetare, men den professionella kompetensen kunde variera. Vissa företag följer IAFPA (International Association for Forensic Phonetics and Acoustics) riktlinjer där en s k utbildad modersmålstalare bör göra analysen i samarbete med en lingvist, alternativt att den lingvist som utför analysen har djup kunskap baserad på forskning i det aktuella språket (Wassdahl Köhl 2006 & www.språkab.com).Oavsett analytikerns kompetens kan språkanalyser ifrågasättas då det rymmer alltför många osäkerhetsfaktorer som påverkar bedömningen: Förutom att det kan talas flera språk inom samma geografiska område och att de språken i sig ofta talas med skilda dialekter och sociolekter, kan det vara så att just den här individen inte behärskar det språket som anses vara det dominerande och som personen enligt Migrationsverket ’borde’ ha som modersmål om hon kommer från ett visst område. Det kan t ex. röra sig om personer som tillhör en nomadiserande ursprungsbefolkning som rör sig över stora områden och talar en egen variant av majoritetsspråket eller ett mindre känt minoritetsspråk. Ett annat exempel är en person som vuxit upp i ett flyktingläger och därför kanske inte talar samma språk som majoritetsbefolkningen. Att språket/dialekten kan talas i andra länder än det som handläggaren uppgivit som förmodat ursprungsland skapar således stor osäkerhet vad gäller språkanalysens värde.

I rapporten (Wassdahl Köhl 2006) framgår det också att Migrationsverkets tjänstemän efterfrågade en möjlighet att kunna kontrollera analytikernas härkomst och kompetens för att kunna avgöra språkanalysens kvalité. Samtidigt påpekas att det är tveksamt om tjänstemännen – de flesta jurister i sin tur besitter tillräckliga kunskaper att kunna avgöra vilken kompetens som krävs för olika språkanalyser och kunskapstester. När det gäller det sistnämnda ifrågasätts det också om dessa språkanalytiker har tillräckligt djupa kunskaper om de geografiska områdena. Det mest slående i rapporten är dock att värdet av dessa geografiska kunskaper ifrågasätts av vissa tjänstemän som hävdar att dessa inte är något ”bevis” för att de asylsökande har levt i området under en längre tid. Med andra ord finns det risk för att kunskapskontroller, precis som i fallet med språkanalyser tenderar att bli godtyckliga eller t.o.m. spekulativa.

Den etnolingvistiska identiteten existens är en förutsättning för Migrationsverkets användning av språkanalyser i arbetet med att klarlägga en persons identitet. Det är dock som vi visat ovan inte självklart att de nationella, etniska och språkliga identiteterna hänger samman på ett, enligt Migrationsverket, tydligt sätt. Det är inte heller ”hela” den språkliga identiteten som är intressant i språkanalysen, utan den språkliga expertisen, vilken görs mätbar genom olika tester. Att ha en språklig anknytning kan således inte ses som ett tillräckligt mått på att en person verkligen tillhör en viss språklig gemenskap om denna person inte också kan uttrycka detta i språklig expertis. Vad gäller det språkliga arvet är begreppet i sig intressant då frågan är huruvida arvet består av den språkliga kontext man föds in i, vilken även kan vara flerspråkig och en person bör då kunna ha flera språkliga arv, eller huruvida det handlar om någon form av biologiskt arv från föräldrarna. Begreppet språkligt arv kan således sättas i relation till modersmålsbegreppet, vilket vi strax kommer till.

Block menar emellertid att språklig identitet inte är något stabilt och oföränderligt utan liksom andra identiteter kan förändras över tid: ”Thus, one can be born into a language community – a question of inheritance and expertise – but then later in life develop a strong affiliation to and expertise in another language community” (Block 2007:40). Då människors språkliga identiteter inte kan ses som stabila, skakas själva grunden i Migrationsverkets språkanalyser. En människa kan ha föds in i en språkgemenskap där flera språk talas, ha utvecklat språklig expertis och även språklig anknytning till alla/några/ett av dessa språk, men sedan fått sin skolgång på ytterligare ett språk för att sedan kanske som vuxen leva i ett samhälle där ytterligare en eller flera andra språk talas. Till vilken språkgemenskap tillhör denna person? Vad betraktas som personens modersmål?

Föreställningar om modersmål och flerspråkighet

[redigera]

Begreppet modersmålstalare har som vi redan nämnt central funktion för att legitimera språkanalysens status och möjligheten att urskilja ”autentiska” språkliga identiteter. Själva ordet modersmål är ursprungligen är en sammansättning av två ord, moder och mål (det sistnämnda står i detta sammanhang primärt för tungomål). Det talas inte om en persons fadersmål eller föräldramål, vilket pekar på den tydliga kopplingen till modern och de(t) språk som hon talar, vilket lärs ”from your mother’s knee” som Alan Davies uttrycker det (2003:16). Här förstärks föreställningen om (den biologiska) modern som barnets mest oumbärliga vårdnadstagare, genom att hon också lär barnet dess första språk – det språk som ses som det viktigaste (och kanske enda) som individen kan behärska fullt ut. Utifrån detta perspektiv är det närmast att betrakta som en omöjlighet att ett barn kan ha ett annat modersmål än sina föräldrar och särskilt inte sin mor, och inte heller att det kan ha flera skilda modersmål.

Om vi bortser från att barnet kan ha en fader som talar ett annat språk än modern och därmed ger barnet möjlighet att få utveckla ännu ett modersmål, så finns det flera andra situationer som talar emot en moder – ett modersmåls-normen: Förutom att modern kan vara flerspråkig, kan ett barn även ha flera mödrar, som i fallet med barn till lesbiska par, som sinsemellan talar olika språk. Även barn som adopteras sent i livet och byter både språklig, social och kulturell miljö, kan givetvis också byta modersmål från den biologiska modern (eller annan vårdnadstagare) till adoptivförälderns språk. Föreställning om att ett barn bara kan ha ett modersmål utgår således från att barnet växer upp i en helt enspråkig omgivning, där inga andra personer i barnets närmiljö skulle kunna bidra till att ge barnet fler än ett modersmål. Det förutsätts också att barnets egna unika språk, dess idiolekt, överensstämmer med förälderns; att barnet genom att lära sig av förälderns sätt att tala också talar likadant (Davies 2003).

I skenet av detta är det därför intressant att lyfta fram de döva eller hörselskadade barn som har teckenspråk som modersmål, medan deras hörande föräldrar har lärt sig det sig det först efter att de fått barnet. Ofta behärskar därför föräldrarna teckenspråk sämre än sina barn och betraktar det således inte som sitt modersmål. Även flerspråkiga barn som talar ett minoritetsspråk hemma endast med sina föräldrar, men utanför hemmet huvudsakligen talar ett dominerande majoritetsspråk kan med tiden komma att "byta" modersmål eller definiera båda som modersmål.

Ytterligare ett belysande exempel som problematiserar modersmålsnormen återfinns i Sydafrika, som har elva officiella språk, där de flesta barn växer upp med minst två språk (Bloch & Alexander 2003:92). Förutom att barnen kan lära sig språk av sina jämnåriga vänner och andra i omgivningen, finns det exempel på barn som först lärt sig zulu av sina nannies innan de kan tala engelska eller afrikaan som föräldrarna (Mills 2004). Dessa språk är inte bara väldigt olika lingvistiskt sett, men den sociala och kulturella identitet som följer med språket skiljer sig också åt. Historiskt sett har det länge funnits en stark koppling mellan rasideologi och språk i Sydafrika och än idag har zulu en stark identitet som inhemskt afrikansk språk medan engelska och afrikaan ses som förtryckarnas och kolonialherrarnas språk (Bloch & Alexander 2003:91f). Detta visar hur rasmässiga, etniska, nationella och språkliga identiteter inte hänger samman såsom förutsätts i den dominerande förståelsen av dessa.


Hemma i hemspråket

[redigera]

Däremot kan det språk som endast eller mestadels talas i en viss domän, i många fall hemmet, få en viss karaktär och en specifik, begränsad vokabulär (Mills 2004 s163). Detta har gett upphov till dels att modersmål kan definieras som hemspråk d v s ett språk som talas hemma – i motsats till det standardiserade språk som talas i det offentliga (Davies 2003). Många flerspråkiga personer uppger att de har ett särskilt känslomässigt band till det språk som de lärt som barn, vilket också oftast brukar definieras som modersmål. Det kan vara i form av starka både negativa och positiva känslor beroende på hur personen upplevt sin barndom och de uppväxtvillkor som fanns. Frågan är om ett av de avgörande kriterierna för modersmål är just att det lärs in som barn? Vissa forskare hävdar att modersmål inte kan läras som vuxen utan att det bör vara barnets förstaspråk eller åtminstone lärts in i en väldigt tidig ålder (Axelsson 2006, Davies 2003). Om modersmålet måste ha en stark anknytning till barndomen och den specifika vokabulär som medföljer detta, innebär det dels att en person kan bli "modersmålslös" om hon/han under vissa omständigheter handlar i en helt annan språklig kontext och därmed mer eller mindre tappar sitt modersmål genom att det inte talas. Dels att ett språk som lärts in efter det första – s.k. andraspråk – visserligen kan bli ett starkt dominerande språk under resten av ens liv, men att det kan aldrig ersätta modersmålet (Davies 2003). Utifrån dessa premisser är enda chansen till att kunna ha flera modersmål att barn lär sig flera språk samtidigt i en tidig ålder.

Att modersmålstalare tillskrivs en särskild relation till språket och en kompetens som andraspråksinlärare saknar kan även vara ett skäl till att man inom de företag som genomför språkanalyser strävar efter att de anställda skulle vara modersmålstalare. Modersmålskritieriet anses därmed vara viktigare en formell språklig kompetens, såsom en språkvetenskaplig utbildning. Detta menar vi synliggör den stora betydelse myten om modersmålstalaren och dennes kompetens fortfarande ges i dagens Sverige.

Från asylsökande till invandrare

[redigera]

Som vi beskrivit ovan kan själva kärnan i asylprocessen sägas utgöras av att för den asylsökande bevisa sin identitet samt för Migrationsverkets handläggare att granska och avgöra sanningshalten i dessa berättelser. Asylutredningen resulterar antingen i att individen, oftast av humanitära skäl, ges PUT eller att hon/han avvisas tillbaka till ”hemlandet”. För de individer som ges PUT börjar ett nytt kapitel i identitetsarbetet i fråga om att tillskrivas, förhandla och konstituera nya identiteter i en svensk kontext. Personen förväntas därmed lämna sin identitet som asylsökande för att istället tillskrivas en identitet som invandrare. En invandraridentitet kan dock inte särskiljas från övriga kategoriseringar och här spelar precis som under asylprocessen språket en avgörande roll.

All människor som invandrat till Sverige och fått PUT har idag rätt att lära sig svenska inom ramen för Sfi – Svenska för invandrare. För personer som fått PUT av humanitära skäl och har rätt till introduktionsersättning, är Sfi inte en rättighet utan en skyldighet. Att lära sig svenska kan således ses som en viktig social praktik för att socialiseras till invandrare och konstituerandet av en ”invandraridentitet”. Vilken svenska är det då som dessa individer ska lära sig? Vilken betydelse har språket i konstituerandet av en invandraridentitet eller en svensk identitet?

Som tidigare diskuterats utgör formationen av ett gemensamt standardspråk en central del i nationsbyggandet. Samtidigt är ett standardspråks normer inte statiska utan dess medlemmar måste ständigt arbeta för att upprätthålla dem, samt reglera vilka variationer som kan tillåtas och inte (Davies 2003:146). Utbildningssystemet och skolan spelar en central roll i förmedlandet och upprätthållandet av ett standardspråk. Å ena sidan innebär det faktum att standardspråket ofta ligger närmare någon social eller etnisk grupp en fördel för barnen från dessa grupper i skolan (Davies 2003:131). Å andra sidan menar vissa att det faktum att alla lär sig den dominerande gruppens språk kan resultera i att ojämlikheter jämnas ut i samhället och den sociala mobiliteten öka (Davies 2003:64). Gal menar dock att standardisering ironiskt nog inte innebär enhetlighet utan istället mer hierarkisk heterogenitet så användare av andra former än standard stigmatiseras (Gal 2006:21). Genom arbetat med standardisering och normer för vad som utgör det korrekta språket upprätthålls även en social hierarki i samhället där människors språkliga bagage, habitus, i olika omfattning kan omvandlas till symboliska kapital inom exempelvis utbildningsväsendet (Bourdieu 1991). Detta möjliggör skapandet av grupper av språkanvändare som är ”andraspråkstalare” av språket samtidigt som deras språkliga praktiker på minoritetsspråket inte ses som rena, autentiska eller tillräckliga i förhållande till den standard som sats upp av språkplanerare. Således skapas en grupp av användare av stigmatiserade ”icke-språk” (Gal 2006:21).

Abdelmalek Sayad menar att ”invandringen fungerar som en yttersta gräns för vad nationalstaten är, en gräns som visar vari dess inre egentligen består, dess fundamentala verklighet” (Sayad 2008:154). Att särskilja mellan de som staten erkänner som ”nationella” och det som står utanför är således centralt för att upprätthålla och reproducera nationalstaten och en förståelse av världen som uppdelad på detta sätt. ”Invandring är ofrånkomligen en omstörtande faktor i den utsträckningen som den blottlägger den gömda sanningen, de djupaste fundamenten hos den sociala och politiska ordning som man kallar nationell” (Sayad 2008:155). Migrationspolitiken kan ses påverka de samhälliga intressena utifrån två olika dimensioner. Den ena dimensionen utgörs av den kapitalistiska ekonomin där alla immigranter i grunden ses som arbetare. Således kommer frågor om immigration att beröra behovet av (billig) arbetskraft i relation till arbetares rättigheter, arbetsförhållanden och löner. Den andra dimensionen berör identitet, då immigration påstås påverka mottagarlandets levnadssätt, enhetlighet och identitet (Frank 2008:147-148).

Nationalismens myt om en nation – ett folk – ett språk är inte enbart närvarande i den asylprocess vi ovan analyserat utan även i integrationsprocessen. Butler & Spivak menar att

…to produce the nation that serves as the basis for the nation-state, the nation must be purified of its heterogeneity except in those cases where a certain pluralism allows for the reproduction of homogeneity on another basis (Butler & Spivak 2007:32).

Stark kritik mot nationalismens strävande efter homogenitet har riktats från Ghassan Hage som menar att det inte finns någon tolerant nationalism, eftersom denna alltid strävar efter att realisera ett nationellt rum genom tolerans och intolerans samt genom inkludering och exkludering (1998:93). Hage utvecklar begreppet vit governmentalitet, vilket syftar på den position som intas av såväl rasister som mångkulturalister i fråga om rätten att styra över och värdera den Andre. Denna position utgår ifrån en fantasi om vit överhöghet, en vit ledning och en vit nation (Hage 1998, se även Lundstedt 2005 som använt begreppet i en svensk kontext). Vem definierar vad det mångkulturella är? Vem är det som ska integreras? Vilka integrationskrav ställs på de privilegiade grupperna? Inom nationen tar sig vit governmentalitet uttryck i två former av nationelltillhörighet: passiv respektive styrande tillhörighet (Hage 1998:46). Nationell tillhörighet uppnås genom nationellt kapital, där det ”rätta” språket, tid som personen befunnit sig på det nationella territoriet, utseende och smak (habitus) utgör centrala ingredienser. Nationellt kapital förvärvas i syfte att nå/upprätthålla en styrande tillhörighet. Det högsta nationella kapitalet går dock inte att förvärva utan är något som man föds in i, vilket utestänger icke privilegiade grupper, som exempelvis andraspråkstalare, från nationens styre.

Dessa frågor är också centrala inom postkolonial teori. Även om en person från en minoritet lär sig behärska majoritetsspråket innebär detta inte automatiskt att han/hon erkänns som modersmålstalare eftersom andra markörer såsom klass, etnicitet eller ras kan stänga honom ute. Således äger hon/han inte språket utan blir en form av ”gästtalare”. Frågor om vem som äger språket, vem som avgör vad som är korrekt eller inte, vems normer man anpassar sig efter och vilka normer man kan bryta emot utan att uteslutas är därför centrala (Davies 2003:167). Dessutom kan det bland marginaliserade grupper finnas ett starkt motstånd mot att bli medlemmar i majoritetsgruppen och identifiera sig med denna (Davies 2003:156-158). Nationalstatens föreställda gemenskap hotas idag enligt många forskare och det är idag inte längre legitimt att tala om etniskt eller rasmässigt homogena/ rena nationer. Däremot är det fortfarande möjligt att tala om språkligt homogena nationalstater och att ha detta som utgångspunkt för språkpolitiska beslut. Inom ramen för en sådan diskurs ses den enspråkiga individen som norm medan flerspråkiga individers lojalitet gentemot nationen ifrågasätts och problematiserats. Historiskt sett har därför flerspråkiga betraktats med viss misstänksamhet, då de inte så lätt låter sig placeras in i en viss kategori och därmed kan bli beskyllda för förräderi – vilken grupp tillhör de, på vems sida står de egentligen? (Ó Riagáin & Ludi 2003)

Sayad menar att invandrare, särskilt av låg social status, måste uppträda socialt hyperkorrekt eftersom han är socialt och moralisk tvivelaktig i nationalstaten. Således måste hon acceptera de kännetecken som tillskrivs henne och vilka i allmänhetens ögon gör invandraren till den hon är, vilket kan ses som att acceptera den förhärskande definitionen av sin identitet (Sayad 2008:160-161). Detta kan även till viss del sägas gälla de som i vardagligt tal beskrivs som andra och tredje generationens invandrare, uttryck som populärt används för att beskriva barn och barnbarn till utrikesfödda föräldrar – frågan är när dessa personer (i allmänhetens ögon) upphör att vara "invandrare" och kan uppgå i det gemensamma kollektivet "svenskar"? Modern kan, som redan tidigare uppmärksammat, i detta sammanhang tillskrivas en betydande roll, då det kan ses som hennes plikt att förse sitt barn med ett ”gott” språk som är länkat till ett välartat uppförande som att ha kunskap om hur man språkligt tilltalar äldre på ett respektfullt sätt. Det anses generellt vara hennes ansvar att se till att barnen inte bara har lingvistiska, utan också nödvändiga kulturella och sociala kompetenser för att kunna delta fullt ut och bli erkända av alla inom språkgemenskapen såväl den ”svenska” som ”hemlandets”.

Utvecklingen av språkliga varianter såsom rinkebysvenska kan i detta sammanhang uppmärksammas inom ramen för en homogeniserande nationell diskurs.

Gränsöverskridande språkande – rinkebysvenska och verlan

[redigera]

Hur kan vi då definiera det som benämns som rinkebysvenska, miljonsvenska eller blattesvenska (Milani 2007)? Är det en språklig variation som talas av människor som bor i ett visst område? Är det en ”bruten” typ av svenska som tals av andraspråksinlärare som har en låg kompetens i målspråket? Eller är det en sociolekt som markerar en klass, en invandrarunderklass i dagens Sverige och då en form av kodväxling som används för att inkludera dess medlemmar? Beroende på vilka teoretiska glasögon vi väljer att ta på oss då vi studerar dessa språkliga variationer kommer svaren på frågorna ovan att variera. Begreppet rinkebysvenska utvecklades framförallt av Ulla-Britt Kotsinas under 1990-talet och karaktäriseras av en specifik fonologi som kan uppfattas som främmande och stötig med lexikala enheter hämtade från flera olika språk och en typologiskt omarkerad eller förenklad syntax och morfologi i förhållande till standardsvenskan (Stroud 2004:340). Stroud skriver att rinkebysvenskan kan ses som en form av kodöverskridande genom att vara ett redskap för att uttrycka alternativa och ifrågasättande betydelser av svenska (Stroud 2004:333). Rinkebysvenskan skulle även kunna tolkas i termer av gruppspråk och anti-språk (Fraurud & Bijvoet 2004:393-394).

I den offentliga diskussionen som fördes för några år sedan kring främjandet av det svenska (nationella standard)språket framställdes det som ett hot genom att det ansågs utarma snarare än berika svenskan (Milani 2007). I Frankrike finns en liknande diskussion om (standard)språk och nationell identitet. Frankrikes nationella föreställda gemenskap påminner om den svenska då den bygger på föreställningen om en gemensam nationell identitet hos en monokulturell, monolingvistisk och monoetnisk befolkning. Denna sorts ’standardideologi’ kan bara upprätthållas genom ett systematiskt exkluderande av de personer och fenomen som inte passar in i dominerande idealet, i det här fallet språkliga varianter och dess talare (Doran 2004: 93).

Den franska motsvarigheten till det som benämns som rinkebysvenska är verlan. Precis som i Sverige talas det i huvudsak av flerspråkiga manliga arbetarklassungdomar från förorter i Paris eller andra stora städer. Det är en sociolekt av franskan med flertalet ord och uttryck från ex arabiska, engelska och romani, en typ av’lingvistisk bricolage’ (Doran 2004:94). Forskningen kring verlan visar att det är de mest marginaliserade och socialt utsatta ungdomarna som är de som behärskar verlan bäst och det har liknats vid ett kriminellt hemligt språk, endast för de få invigna i kamratgänget när de vill diskutera ämnen som är tabubelagda såsom sex, droger, brott (Doran 2004:100).

Melissa Doran (2004), som gjort en studie av hur ungdomars användande av verlan i sitt identitetsskapande, menar att verlan kan ses som en alternativ kod, ett redskap för ungdomar att uttrycka en identitet som skiljer sig från den hegemoniska diskursen om fransmän och fransk kultur och språk. Genom att använda sin unika sociolekt inom den egna gruppen skapar de sig det Bhabha kallar ett tredje rum (third space) där de kan utforma en dynamisk hybrididentitet som ligger utanför de fasta ramarna i samhället. För dessa flerspråkiga ungdomar är kodväxling en välkänd språklig strategi: I hemmet talas det vanligtvis ett minoritetsspråk, såsom arabiska eller urdu, och i skolan endast den standardiserade franskan, medan verlan talas i detta tredje rum med jämlikar och tillhör således endast denna kontext, som Doran uttrycker det: ”Verlan was the language of an in-between social space, the ’free zone’ of peer interaction” (Doran 2004:104). Sociolekten används inte i huvudsak för att exkludera och skilja ut dem från andra utan för att stärka banden dem sinsemellan. I denna sociala och språkliga kontext kan de själva definiera vad som är normativt och inte och undgår samtidigt att stereotypt klassificeras som icke-franska:

”Indeed, for youths whose mixed identities (tied both to their home cultures and to surrounding French culture) were not recognized within the discourse of the larger French imagined community, the existence of the peer group and its alternative language had particular symbolic value, delimiting a space in which particular aspects of their identities could be normal, and were not subject to the normative judgements of hegemonic society” (Doran 2004:106).

Verlan har flertalet skilda benämningar på olika etniska, rasmässiga och nationella tillhörigheter som de på ett skämtsamt och ironiskt sätt använder gentemot varandra (som ex ”Et toi, que’est-ce que tu en sai - tu n’es qu’un sale Camaro!” – Och du, vad vet du om det - du är bara en smutsig marockan!) (Doran 2004:108). Doran påpekar dock att detta inte handlar om att på ett stigmatiserande sätt utpeka eller tillskriva någon fasta identiteter utan istället är ett sätt att synliggöra skillnader, tvärtemot den franska politiska assimileringsretoriken som inte vill vetas vid dessa och betonar likhet och enhet:

”In this sense, both the verlanization of racial terms, and their frequent use in peer conversation, were ultimately a means of reversing dominant culture’s ’ethnic cleansing’ by making diversity a normal part of the peer universe” (Doran 2004:109).

De verlantalande ungdomarna känner med andra ord en stark samhörighet med varandra trots att de tillhör skilda etniska grupperingar. De positionerar sig istället gemensamt gentemot den franska borgerliga majoritetskulturen och språket och värjer sig emot den stereotypa bild av ungdomar på gatan i socialt utsatta områden som målats upp av den. I skapandet av hybridspråket verlan inlånas mängder av ord och uttryck från ett flertal språk, som inte är deras egna och detta dynamiska språkblandande hybridspråk, visar att de har band till flera kulturer och språk (Doran 2004).

En analys av begreppet rinkebysvenska, liksom verlan, synliggör också frågan om vem som kan/ bör definiera det rätta språket. Derrida ställer frågan om vem som äger språket som en egendom och vem som kan känna sig hemma i språket i förhållande till en kolonial men även postkolonial kontext (Derrida 1999:30). Denna fråga blir även relevant i en svensk kontext eftersom vi menar att användningen av rinkebysvenskan kan ses som ett ifrågasättande av vem som äger svenskan och ett motstånd mot att exkluderas från detta ägande. Vidare kan kodöverskridande ses som ett motstånd mot en enspråkig, monokulturell och vit svenskhet.

En av tvistefrågorna vad gäller rinkebysvenska är vad som ska betraktas som positiva och kreativa bidrag till språket och vad som utgör inlärarfel. Således är det intressant att betrakta diskussionen om rinkebysvenska och sociala språk i relation till språkundervisning. Ulrika Tornberg ställer frågan om vem som äger språkundervisningens språk i relation till skolans undervisning i moderna språk (2007) Hon menar att den starka betoningen på språket som färdighet har lett till att innehållet, språkundervisningens meningsskapande, hamnat i bakgrunden eftersom man utgått från att man måste utveckla språket innan det kan användas (2007:373). Utifrån dessa texter kan två centrala frågor ställas i relation till andraspråkutveckling både vad gäller ägandet av målspråket, erkännande av varieteter samt innehållet i undervisningen i svenska som andraspråk. Även Rampton tar upp spänningen mellan forskning om kodväxling, där detta betraktats som en sociolekt eller kreativ strategi och forskning inom andraspråksinlärning där kodväxling betraktats som negativt, fel och bristande kompetens (Rampton 2005:278, Park 2004:299, Stroud 2004:341).

Genom att fokusera enbart på språket som form och inte på innehållet i vad som sägs, exkluderas de röster som inte talar ”rätt” språk från det officiella samtalet liksom klassrumssamtalet. I en mångkulturell skola och ett pluralistiskt samhälle innebär detta ett centralt problem då enbart vissa varieteter erkänns och ges utrymme. Detta spänningsfält är dock, precis som Rampton visar, komplext då andraspråkstalare inte kan ses som exkluderade objekt utan aktiva subjekt som i sin språkanvändning förhåller sig och förhandlar sina positioner i relation till den dominerande språkliga variationen. Att inte tala den ”rätta” dominanta varieteten av språket, kan därför inte ses som ett uttryck för att talaren inte behärskar denna, utan istället som en motdiskurs som markerar ett avståndstagande från denna.

Slutord

[redigera]

Vi har i denna text försökt visa och analysera hur identiteter konstitueras, förhandlas och reproduceras i migrations- och asylprocessen. Genom vår analys har vi funnit att det sätt som migrationsförvarandena och särskilt asylutredningen utgår från en essentialistisk förståelse av identiteter. På den asylsökande vilar ansvaret att visa sin identitet. För att detta ska vara möjligt, måste grundantagandet vara att människor har autentiska identiteter. Handläggarens uppgift är att kartlägga och verifiera den asylsökandes ”sanna” identitet för att se så att de verkligen har de skäl som för närvarande krävs för att få PUT.

Denna ”sanna” identitet innefattar olika komponenter, vilka vi ser som olika identiteter och det tas ofta för givet av Migrationsverkets tjänstemän att relation mellan dessa dvs. nationell, rasmässig, etnisk och språklig identitet ser ut på ett idealt sätt. Genom våra exempel har vi dock visat att dessa ideal enbart är social och kulturella konstruktioner och att identiteter är intersektionella, kontextbundna och föränderliga.

Att av en auktoritet, såsom Migrationsverkets tjänstemän tillskrivas eller förnekas en viss identitet kan antas påverka individen förståelse av vem hon är då identiteter skapas i dialog med hennes omgivning. De administrativa kategorierna såsom flykting, asylsökande, arbetskraftsinvandrare, illegal, som används både i den migrationspolitiska retoriken och i asylprocessen utgör ett exempel på detta.

Denna kategoriseringsprocess är dock problematisk om vi ser kommunikationen ur ett dialogiskt perspektiv. I asylprocessen är utredningssamtalen centrala. Dessa sker i de flesta fall via tolk där en levnadsberättelse ska iscensättas i tal för sedan skrivas ner av handläggaren som senare lämnar det vidare till en beslutsfattare. Denna beslutsfattare tar sedan det avgörande beslutet på grundval av dessa skrivna dokument utan att nödvändigtvis ha träffat den asylsökande. Förutom omvandlandet av tal till skrift, utgör detta en lång kedja av olika personers kognitiva och kommunikativa processer som samspelar.

I de fall då handläggaren ifrågasätter den asylsökandens redogörelse för dennes ”sanna” identitet kan språkanalyser utgöra ett komplement till utredningen. Dessa språkanalyser bygger på dels en föreställning om det går att klargöra en människas bakgrund genom fastställa dennes språkliga expertis. Dels antaganden om att det går att härleda ett språk till ett visst geografiskt område och folkgrupp. Nationalismens grundläggande tanke om en nation – ett folk – ett språk fortfarande är levande i vår förståelse av vår omvärld. De migrationspolitiska förvarandena reproducerar således föreställningen om en värld av nationalstater med tydliga gränser och med en gemensam stabil nationell identitet som delas av dess medborgare. Migranten som korsar dessa gränser kan därmed betraktas som ett hot mot denna föreställning. Istället för att se migrationen som en resa från en nationalstat till en annan, där identiteten antingen förblir den samma eller assimileras till det nya landets, kan hybridbegreppet belysa identiteters och hemmets gränslöshet. På samma sätt kan mötet mellan olika språkgemenskaper bilda nya varianter av språk såsom verlan och rinkebysvenska. För att återknyta till vårt inledande citat om hemmets betydelse för migranten har vi i denna text velat påvisa hur uppfattningar om hemmet, hemlandet och hemspråket ständigt förhandlas och utmanas i den migrationspolitiska kontexten.

Litteraturlista

[redigera]

Litteratur

Anderson, Bennedict 1991. Imagined Communities: Reflections on the Origin and Spread of Nationalism. London: Verso.

Anthias, F & Yuval-Davies N. 1992. Racialized Boundaries: race, nation, gender, colours and class and the anti-racist struggle. Routledge: London & NY

Appelqvist, Maria & Zettervall, Charlotta 2008. Flyktingen och dess politik i ett föränderligt samhälle, i Westin, C. & Darvishpour M. (red). Migration och etnicitet. Perspektiv på ett mångkulturellt Sverige. Lund: Studentlitteratur.

Axelsson, Monica 2006. Andraspråksinlärning i ett utvecklingsperspektiv i Bjar, L & Liberg, C (red) Barn utvecklar sitt språk. Lund. Studentlitteratur.

Avrahami, Dina 2007. Vi dansar inte på bordet: lesbiska invandrarkvinnor i Sverige: stigmatisering & stolthet. Ramlösa: Pickabook.

Balibar, Etienne 2004. Rasismen nygranskad – ett modernt begrepps ursprung, relevans och paradoxer, i Mattsson, K & Lindberg, I (red) Rasismen i Europa – kontinuitet och förändring. Stockholm: Agora.

Bar-Tal, D, 2000. Shared Beliefs in a Society: Social Psychological Analysis. London: Sage.

Biilig, Michael 1995. Banal nationalism. London: Sage.

Blacklege, Adrian 2005. Discourse and Power in a Multilingual World. Amsterdam; Philadelphia, PA: John Benjamins Pub.

Blackledge, Adrian & Pavlenko, Aneta 2004. Negotiation of Identities in Multilingual Contexts. Clevedon ; Buffalo:Multilingual Matters.

Bloch, Carole & Alexander, Neville 2003. A luta continua! The relevance of the continua of biliteracy to South African multilingual schools i Hornberger, N (red) The continua of biliteracy. An ecological framework for educational policy, research and practice in multilingual settings. Clevedon; Buffalo: Multilingual Matters.

Block, David 2007. Second Language Identities. London: Continuum.

Bourdieu, Pierre 1991. Language and Symbolic Power. Cambridge, Mass: Harvard University Press.

Bradley, Harriet, 1997. Fractured Identities: Changing Patterns of Inequality. Oxford: Polity Press.

Butler, Judith 1997. Excitable speech : a politics of the performative. New York: Routledge.

Butler, Judith & Spivak, Gayatri Chakravorty 2007. Who Sings the Nation-State?: Language, Politics, Belongings. London: Seagull.

Cameron, Deborah & Kulick, Don 2003. Language and Sexuality. Cambridge: Cambridge University Press.

Davies, Alan 2003. The Native Speaker. Myth and Reality (2nd ed.). Clevedon: Multilingual Matters.

de los Reyes, Paulina & Mulinari, Diana 2005. Intersektionalitet: kritiska reflektioner över (o)jämlikhetens landskap. Malmö: Liber.

de los Reyes, Paulina, Molina, Irene & Mulinari, Diana 2005. Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass & etncitet i det postkoloniala Sverige.

Derrida, Jaques 1999. Den andres enspråkighet eller Den ursprungliga protesen. Göteborg: Daidalos.

Doran, Meredith 2004 Negotiating Between Bourge and Racaille: Verlan as Youth Identity Practice in Suburban Paris, in Blackledge, Adrian & Pavlenko, Aneta. Negotiation of Identities in Multilingual Contexts. Clevedon ; Buffalo:Mulitlingual Matters.

Eduards. Maud 2007. Kroppspolitik: om moder Svea och andra kvinnor. Stockholm: Atlas.

Fairclough, Norman 1992. Discourse and social change. Cambridge: Polity.

Frivilligorganisationernas fond för mänskliga rättigheter.1997. Konventionssamling i mänskliga rättigheter och humanitär rätt / sammanställd av Stockholm: Norstedts juridik.

Frank, Dennis 2008. Staten och migrationen: Friare migration eller ökad statlig kontroll, i Fronesis, Migration, nr 27.

Fraurud, Kari & Bijvoet Ellen 2004. Multietniskt ungdomsspråk och andra varieteter av svenska i flerspråkiga miljöer, i Lindberg, I & Hyltenstam K (red) Svenska som andraspråk : i forskning, undervisning och samhälle. Lund: Studentlitteratur.

Gal, Susan 2006. Migration, Minorities and Multilingualism. Language Ideologies in Europe, in Mar-Molinero, Clare & Stevenson, Patrick (eds) Language Ideologies, Policies, and Practices : Language and the Future of Europe. Basingstoke: Palgrave Macmillan.

Gal, Susan & Woolard Kathryn A. 2001. Contructing Languages and Publics Autorithy and Representation, in Gal, Susan & Woolard Kathryn A. Languages and Publics. The making of Authority. Manchester: St. Jerome

Gee, James Paul 2005. An Introduction to Discourse Analysis : Theory and Method. New York: Routledge.

Hage, Ghassan 1998. White Nation: Fantasies of White Supremacy in a Multicultural Society. Annandale, N.S.W.: Pluto Press.

Hall, Stuart 1997. Representation. Cultural Representations and Signifying Practices. London: Sage.

Jaggar, Alison M. 2000. Globalizing Feminist Ethics. in Naryan, Uma & Harding, Sandra (eds) Decentering the Center: Philosophy for a multicultural, postcolonial, and feminist world. Bloomington & Indianapolis: Indiana University Press.

Jayawardena, Kamari (ed) 1986. Feminism and nationalism in the third world. London: Zed Books.

Kalm, Sara, 2003. Descriptive Representation. Combating Political Marginalization in Sweden? in Petersson, Bo & Clark, Eric (eds) Identity Dynamics. Lund: Nordic Academic Press.

Kristeva, Julia (1991) 1997. Främlingar för oss själva. Stockholm: Natur och Kultur.

Laino, Jarmo 2001. The Protection and Rejection of Minority and Majority Languages in the Swedish School System, i Boyd, Sally & Huss, Leena (eds.): Managing Multilingualism in a European Nation-State. Clevedon, Buffalo, Toronto, Sydney: Multilingual Matters Ltd. S. 1–12.

Linell, Per 2005. The Written Language Bias in Linguistics. Its Nature, Origins and Transformations. Routledge Advances in Communication and Linguistic Theory. London: Routledge.

Linell, Per 1998. Approaching Dialogue: Talk, Interaction and Contexts in Dialogical Perspectives. Amsterdam: John Benjamin.

Lundstedt, Anna 2005. Vit governmentalitet : "invandrarkvinnor" och textilhantverk - en diskursanalys. Stockholm: Arbetslivsinstitutet.

McClintock, Anne. 1997. No Longer in a Future Heaven: Gender, Race and Nationalism in McClintock A & Mufti, A (eds) 1997. Dangerous Liaisons: Gender, Nation, & Postcolonial Perspectives. University of Minnesota Press: Minneapolis & London.

Mezzadra, Sandra 2008. Rätten att fly,i Fronesis, Migration, nr 27.

Milani, Tommaso M. 2004. Om performativitet – ett postmodernistiskt angreppssätt på språkpolitik och språkplanering, i De Geer, Boel & Malmbjer, Anna Språk på tvärs : rapport från ASLA:s höstsymposium, Södertörn, 11-12 november 2004. Uppsala: Association Suédoise de Linguistique Appliqueé (Svenska fören. för tillämpad språkvetenskap)

Milani, Tommaso M. 2007. Debating Swedish. Language Politics and Ideology in Contemporary Sweden. Dissertations in Bilingualism 14. Centre for Research on Bilingualism, Stockholm University.

Mills, Jean 2004. Mothers and Mother Tongue: Perspectives on Self-construction by Mothers of Pakistani Heritage, in Blackledge, Adrian & Pavlenko, Aneta. Negotiation of Identities in Multilingual Contexts. Clevedon ; Buffalo:Mulitlingual Matters.

Mohanty, Chandra Talpade 2006. Feminism utan gränser : avkoloniserad teori, praktiserad solidaritet. Stockholm: Tankekraft.

Mohanty C T, Russo A & Torres L (eds) 1991. Thirdworld women and the politics of feminism. Indiana University Press: Bloomington & Indianapolis.

Norrby, Catrin 1996. Samtalsanalys : så gör vi när vi pratar med varandra. Lund: Studentlitteratur.

Nordström, Eva 2004. I väntan på asyl : retorik och praktik i svensk flyktingpolitik. Umeå: Boréa.

Ó Riagain, Pádraig & Lüdi, Georges 2003. Bilingual Education. Some Policy Issues. Council of Europe, Strasbourg: Language Policy Division, DG IV - Directorate of School, Out-of-School and Higher Education.

Paasi, Annsi 1999. Boundaries as Social Process: Territoriality in the World of Flows. in Newman, David (ed) Boundaries, Territory and Postmodernity. London: Frank Cass.

Park, Hyeon-Sook, 2004. Kodväxling som fenomen – exemplet svenska-koreanska. i Lindberg, I & Hyltenstam K (red) Svenska som andraspråk : i forskning, undervisning och samhälle. Lund: Studentlitteratur.

Rampton, Ben 2005. Crossing: Language & Ethnicity Among Adolescents. Manchester, UK: Northampton, MA : St. Jerome Pub.

Sayad, Adelmalek 2008. Invandringen och »statstänkandet, i Fronesis, Migration, nr 27.

Stier, Jonas 2008. Etnisk idenitet, i Westin, C. & Darvishpour M. (red). Migration och etnicitet. Perspektiv på ett mångkulturellt Sverige. Lund: Studentlitteratur.

Stroud, Christopher 2004. Halvspråkighet och rinkebysvenska som språkideologiska begrepp, i Lindberg, I & Hyltenstam K (red) Svenska som andraspråk : i forskning, undervisning och samhälle. Lund: Studentlitteratur

Tilly, Charles. 2002. Stories, Identities and Political Change. N.Y: Rowman & Littlefield Publishers

Tornberg, Ulrika 2007. Vem äger språkundervisningens språk? i Englund, Tomas (red) Utbildning som kommunikation. Göteborg: Daidalos.

Torpey, John 2008. Att komma och gå: Om statens monopolisering av de legitima migrationsmedlen, i Fronesis, Migration, nr 27.

Wassdahl Köhl 2006: Granskning av riktlinjer och regelverk för användning av språkanalyser och översättningar. Rapport Migrationsverket Internrevisionen. Diarienr NRK-11-2006-19148.

Wenger, Etienne 1998. Communities of practice: learning, meaning, and identity. Cambridge: Cambridge University Press.

Winther Jørgensen, Marianne & Phillips, Louise 2000. Diskursanalys som teori och metod. Lund : Studentlitteratur

Woolard, Kathryn A. 1998. Introduction. Language Ideology as a Field of Inquiry. In Woolard, Kathryn A, Schieffelin, Bambi & Kroskrity Paul. V. Language Ideologies: Practice and Theory. Oxford Studies in Anthropological Linguistics , No 16.

Yuval- Davies, N. 1997. Gender and Nation. Sage Publications: London

Özkirimli, U 2000. Theories of Nationalism. Palgrave:


Andra källor:

www.sprakab.com

Handbok i författarnas ägo

Muntligt samtal mellan företrädare för Verified och Sara Frödén