Nationalekonomins grunder

Från Wikiversity
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Det här steget kommer att ta dig genom grundbultarna inom nationalekonomin. Ett tips är att samtidigt som du läser detta även studerar viktiga termer inom nationalekonomin, eftersom de också hjälper dig att greppa nationalekonomins grunder. Efter att ha tagit kursen kommer du förhoppningsvis kunna:

  • Förklara uttrycket alternativkostnad och förstå hur det är kopplat till knapphet och val.
  • Förklara, och kanske besvara, de tre huvudsakliga frågorna.
  • Beskriva produktionsfaktorerna.
  • Förklara och analysera produktionsmöjlighetskurvor.
  • Skilja mellan mikro- och makroekonomi, positiv och normativ ekonomi samt privat och offentlig sektor.
  • Förstå ceteris paribus.
  • Skilja mellan olika ransoneringssystem.
  • Jämföra och kontrastera marknads- och planekonomi.
  • Skilja mellan ekonomisk tillväxt och ekonomisk utveckling, samt veta vad hållbar utveckling är.

Definition[redigera]

Ordet ekonomi är grekiskt och är sammansatt av oikos, "hem" och nomos, "lag" och betyder egentligen "hushållning", alltså läran om hur man skall få ett hem eller en gård att gå runt - ekonomiskt. Inom ekonomin är det alla resurser människan använder som är de betydelsebärande enheterna; betydelsebärande på så vis att människor har gett de enskilda resurserna ett värde och gett dem ett namn, -nomi. Kortfattat innebär ekonomi i praktiken hushållning med knappa resurser, eftersom ingenting finns i oändlighet och användningen av det som finns måste ske med hänsyn till bruk och återbruk, av tillgängliga resurser.

Ekonomi, som vetenskapligt ämne har den övergripande indelningen av resurserna i:

  • Humankapital = Människor; bestående av kunskap och arbetskraft
  • Naturkapital = Tillgångar i naturen som luft, vatten, jord, växter och djur
  • Realkapital = Tillgångar som är tillverkade av människor med värde för produktionen, instrument, verktyg, maskiner och anläggningar som vägar, järnvägar och fabriker.

Hushållningen av alla dessa tillgångar kräver att vi känner till dem och har gett dem namn och kan mäta och bestämma dess värden. Inom nationalekonomin arbetar man med alla dessa entiteter i 'aggregerad' form på nationell nivå till skillnad från inom företagsekonomin där den enhet man begränsar hushållning till är företaget, ett jorbruk, en familj eller ett sjukhus. Aggregeringen inom nationalekonomin innebär att man arbetar med hela industrier, hela branscher, hela befolkningar eller kategorier därav och hela sektorer, som tjänstesektorn, handelssektorn. Man deltar i dokumentationen och redovisningen av hushållningen på nationell nivå genom bedömning av värden på allt som det handlas med nationellt och internationellt och sammanställer nationalräkenskaperna, motsvarande en familjs hushållsbudget eller ett företags redovisning och bokslut.

Nationalekonomins tre huvudfrågor[redigera]

Mycket sammanfattat kan man säga att all nationalekonomin ställer tre frågor, som det senare är politikers uppgift att svara på:

  1. Vad ska tillverkas?
  2. Hur ska det tillverkas?
  3. Åt vem ska det tillverkas?

Framförallt den sista frågan ger upphov till politiska diskussioner: ska marknaden få styra över fördelningen av produkter, eller ska staten styra den samma? Hur ska råvaror fördelas? Hur ska pengar fördelas? Och så vidare. Här skiljer ideologin väsentligt: liberala ekonomer som företräder en marknadsstyrd ekonomi, mot socialistiska eller planekonomiska ekonomer som företräder en planstyrd, eller statligt styrd, ekonomi..

Produktionsfaktorer[redigera]

Produktionsfaktorer är de fyra resurser som gör att något kan produceras. Dessa är:

  • Land, där råvaror, land och råmaterial ingår.
  • Arbetskraft, där både den fysiska och mentala delen ingår i arbetskraften.
  • Kapital/realkapital - investeringar i fysiskt kapital. Maskiner, fabriker, infrastruktur, verktyg, och så vidare. Humankapital är värdet av arbetskraften, och investeringar i humankapital räknas till realkapitalet.
  • Kunskap/entreprenörskap - organisering av produktionsfaktorerna, samt risker.

Nationalekonomi som vetenskap[redigera]

Inom det vetenskapliga ämnesområdet nationalekonomi studerar och utvecklar man teorier om ekonomiska system. Ett ekonomiskt ”system” är en avgränsad organiserad struktur uppgjort för att under kontrollerade former kunna bedöma hur hushållningen med de knappa resurserna sker i ett bestämt område (geografiskt för länder eller regioner alternativt för en bransch internationellt och nationellt). Det minsta ekonomiska systemet är familjen med sin hushållsbudget, medan nationalekonomernas fokus är på hela befolkningens budget och hushållning. För dessa bedömningar behöver nationalekonomerna mätenheter och mätbara enheter. Nationalekonomers mätenheter är monetära, vilket betyder att mätenheten man pengar eller valutor. Inom andra vetenskaper kan man använda andra mätenheter som antal botade sjuka, tillfredsställda kyrkobesökare, temperatur i F° eller C° etc. Inom ekonomin använder man monetära mätenheter för att på så vis bestämma hur de knappa resurserna utnyttjats, utnyttjas och bör utnyttjas i framtiden. De vetenskapligt verksamma inom det detta ämnesområde arbetar med att utveckla logiskt hållbara ekonomiska teorier, som syftar till att vara fungerande verktyg för en god ekonomisk situation och utveckling, och där man strävar till att på ett rationellt sätt dela ut de begränsade resurser som samhället har. Det är frågan om att utnyttja ”knapphet” så bra som möjligt.

De faktorer man delar ut är arbete, jordområde, kapital och företagaranda, vilka alla är begränsade på sitt eget sätt.

Människorna är en del av ekonomin och man delar upp ekonomin i mikro- och makroekonomi. Den förra ekonomins enhet är bolaget (exempel GM), familjen eller individen och den senare ekonomins enhet är ett land eller en stat (exempelvis San Marino). Det finns olika ekonomiska system av vilka de vanligaste är marknadsekonomi, planekonomi och blandekonomi. Marknadsekonomi bygger på den fria marknaden och fri konkurrens, samt på det att staten inte får beblanda sig med marknadskrafterna. Planekonomi bygger på en centrerad planering, som leds av staten och staten bestämmer vad som får produceras. De flesta ekonomierna är blandekonomier.

Det centrala i ett ekonomiskt system är produktion, konsumtion och utbyte. Dessa faktorer utnyttjas av hushåll, industri samt staten som alla deltar i denna ”rundgång”. Knapphetens lag bestämmer vem som skall producera vad och hur mycket. Skall man producera kanoner eller smör? Tillika kommer problemet med vilken teknologi skall vad produceras?

Varje ekonomiskt system måste besluta (oftast politiker) sitt produktionsproblem, sin fördelning av resurser och egendom samt sin stabilisering av systemet.

Positiv och normativ ekonomi[redigera]

Förutom mikro- och makroekonomi skiljer man mellan positiv och normativ ekonomi. Den positiva ekonomin har sin utgång i den konkreta faktan, och kan bevisas vara korrekt eller felaktig. Ett positivt ekonomiskt påstående skulle kunna vara att "arbetslösheten i Kina var år 2009 4.2%". Den normativa ekonomin är istället byggd på åsikter, och kan som ett resultat inte bevisas vara rätt eller fel. Samma mening som ovan skulle normativt istället kunna uttryckas som att "den kinesiska regeringen inte ansträngde sig tillräckligt för att lösa den lantliga arbetslösheten 2009".[1]

Nationalekonomi och ekonomisk politik[redigera]

Varje land följer sin ekonomiska politik där de klassiska delarna är,

- hur mycket och vad skall staten stå för?

- hur mycket får man utnyttja ”gratis” faktorer såsom vatten, luft mm,

- hur skall egendomsfördelning ske?

- hur skall ett stabilt samhälle upprätthållas?

- vilket finanssystem skall man ha?

För en tillväxtteori är det viktigaste att,

- man har en snabb och jämn ekonomisk tillväxt,

- man har full sysselsättning, åtminstone på lång sikt,

- man har stabil prisnivå,

- man har en rättvis fördelning av egendom.

(När vi talar om länder med ständig stor arbetslöshet t.ex. 20-20% så talar vi om UTVECKLINGSTEORI, och där gäller inte tillväxtteorins regler. Oftast gäller det U-länder.)

Olika länder sätter dessa målsättningar i olika viktighetsordning.

Ekonomisk politik består av finans- och penningpolitik, av utrikeshandel och av inkomstpolitik. Finanspolitik behandlar statens inkomster och utgifter, samt lagar och förordningar son gäller statens (affärs-)verksamhet. Penningpolitik handlar närmast om räntor, lån, börstransaktioner dvs. mest ickestatliga faktorer. Utrikeshandelspolitik består närmast av valutapolitik och handelsbegränsningar. Inkomstpolitik behandlar närmast jordbruks- och industripolitik. Här kommer understöd och arbetspolitik i bilden.

Plan- vs. Marknadsekonomi[redigera]

Vi har redan kommit fram till att resurser är knappa. Varje ekonomi måste alltså ha ett sätt att se till att dessa knappa resurser fördelas. De två huvudsakliga systemen som diskuteras i sammanhanget är planekonomin och marknadsekonomin.

Planekonomin styrs helt av staten, det vill säga, de tre huvudfrågorna bestäms helt av staten Alla resurser ägs kollektivt, det vill säga, gemensamt. Planekonomi är väldigt svårt att genomföra, på grund av de enorma mängder data som styr ekonomin. Sedan Berlinmurens och Sovjetunionens fall finns det få rena planekonomier i världen.

Marknadsekonomin är mest intressant för nationalekonomin, eftersom det är där som marknaden får råda. Priser används för att ransonera tjänster och varor, produktion är privat och utbud och efterfrågan styr löner och priser. Marknadsekonomin rättar sig själv - är ett pris för dyrt, kommer efterfrågan att minska, och priset måste sänkas för att varan skall efterfrågas igen, och så vidare.

Alla ekonomier är i stort sett en blandning av marknadsekonomier och planekonomier, så kallade blandekonomier.

Nackdelar med respektive

Nackdelar med marknadsekonomier
  1. Varor som är ohälsosamma eller skadliga kommer få höga priser, varför många intressenter kommer kämpa för vinst.
  2. Utbildning och hälsovård e.dyl. kommer inte finnas tillräckligt av, då enbart de som har råd med det kommer få del av det.
  3. Naturen kan skadas av föroreningar och resurser kan ta slut då företag använder dyrbara resurser för höga vinster.
  4. Föräldralösa barn, sjuka och arbetslösa kommer inte att överleva.
  5. Privata monopol kan bildas.

Nackdelar med planekonomier
  1. Det är för komplicerat att planera en ekonomi, och resurser kommer fördelas på ett felaktigt sätt. Underskott kommer finnas.
  2. Resurser kommer inte användas effektivt eftersom inget prissystem existerar.
  3. Arbetare kommer inte motiveras till arbete, då de inte får någon del av vinsten. Output och kvalitet kommer lida.
  4. Planekonomier leder i många fall till mindre frihet och uttrycksfrihet.
  5. Regeringen och folket behöver inte överensstäma i sina åsikter.

Ekonomisk tillväxt vs. ekonomisk utveckling[redigera]

Ekonomisk tillväxt betyder helt enkelt att den reella nationalinkomsten eller bruttonationalprodukten har ökat i ett land från ett år till ett annat. För att få ett exakt tal räknar man nationalinkomsten och bruttonationalprodukten per capita, eller per person. Annars hade ekonomin kunnat sägas växa om en befolkningsökning skett, även om den är densamma per person. Man kan säga att ett land har närmat sig sin högsta möjliga produktion (se Produktionsmöjlighetskurva) jämfört med förra året.

Den ekonomiska tillväxten tar bara hänsyn till ekonomi, men säger ingenting om huruvida befolkningen faktiskt har fått det bättre. I ekonomisk utveckling tar man därför hänsyn till välfärden, med indikatorer som, förutom ekonomi, utbildning, hälsa och samhälle. Ett vanligt sådant mått är Human Development Index, eller HDI. Nationalinkomsten per capita utökas med läskunnighet, genomsnittlig skoltid och medellivslängd. Landet får en siffra mellan 0 och 1, ju närmre 1 desto bättre. Över 0,9 är "väldigt högt", mellan 0,8-0,9 "högt", från 0,5-0,8 "medium" och under 0,5 "lågt".

Urval av länders HDI (2007):

  • 1 plats - Norge (0,971)
  • 66 plats - Malaysia (0,829)
  • 129 plats - Sydafrika (0,683)
  • 182 plats - Niger (0,340)

1983 togs även uttrycket hållbar utveckling i bruk, där man tar hänsyn till jordens välmående.

Betydelsen av nationalekonomisk forskning[redigera]

Den ekonomiska forskningen består av teoretiska och praktiska delar. Den teoretiska delen består till största delen av matematik, medan den praktiska (empiriska) delen består av naturvetenskap och människans beteende. Man strävar till att hitta ”ekonomiska lagar” som går att tillämpa i praktiken. Eftersom ekonomisk forskning mycket ofta bygger på många ”antaganden” så blir ofta de praktiska resultaten få. Å andra sidan kan man få fram orsak-verkan-förhållanden, som går att utnyttja i praktiken t.ex. prissänkning – mängd kunder.

Då det finns många ekonomiska teorier så är det svårt att veta ”vad som är rätt.”

Teoriernas utveckling nedan.

Adamssv.jpg

Tre olika ekonomier[redigera]

Treek.jpg Treekb.jpg

Extramaterial[redigera]

Referenser[redigera]

  1. Blink, Jocelyn: Economics, Oxford, London 2011 (engelska), sid. 8. ISBN 978-0-19-918499-6.